Fru talman! Jag vill börja med att yrka bifall till reservation 8 från Vänsterpartiet om rasism, antisemitism och diskriminering i skolan.

Fru talman! Trakasserier och diskriminering är ett stort samhällsproblem, och vissa grupper är mer utsatta än andra. Så hade jag tänkt inleda mitt anförande. Men jag kommer att göra något som jag ofta gör: en parentes. Det har nämligen hänt saker under debatten som jag behöver bemöta.

Vi har hört partier från den SD-ledda, blåbruna regeringen prata om etiska principer och om att vi ska ta hand om varandra och om den svage i enlighet med kristna värderingar. Men vi har också hört företrädare från samma blåbruna sörja prata på ett väldigt rasistiskt sätt om att ta ifrån barn som ser ut som jag rättigheter i den skola som tillhör också dem, en skola som också har i uppdrag att stärka de barnen.

Det blir tydligt att det finns ett vi och ett dom i den politik som de blåbruna för. Men det blir också ganska otydligt när olika företrädare för samma regering pratar om samma fråga men utifrån olika ändar.

Fru talman! Enligt Diskrimineringsombudsmannens rapport Förekomst av diskriminering 2024 har väldigt många afrosvenska barn angett att de blivit utsatta för etnisk diskriminering och trakasserier i skolan. Det är dessutom välkänt att skolor i ekonomiskt svåra tider prioriterar bort arbete mot till exempel rasism.

Genom åren har kartläggningar från stiftelsen Friends flera gånger visat att kränkningar kopplade till etnicitet, det vill säga av rasistisk karaktär, är den vanligaste grunden för trakasserier av barn i både mellan- och högstadiet. Det har även Rädda Barnen år efter år visat på och lagt fram i sina rapporter.

Trots detta, och trots att forskningsstudier från bland annat Harvard University visar hur rasism och dess konsekvenser skadar barns psykiska och fysiska hälsa, saknar många skolor i Sverige fortfarande konkreta verktyg och planer för att arbeta medvetet och förebyggande för att hantera kränkningar, trakasserier och rasism som har sin grund i till exempel afrofobi och islamofobi.

Enligt Diskrimineringsombudsmannen kom det under 2020–2023 in 514 anmälningar om diskriminering som hade med etnisk tillhörighet och just skolan att göra. Av anmälningarna gällde den största gruppen afrosvenska barn. 20 procent av fallen rörde specifikt afrofobi och hat mot svarta och bruna barn.

Flera av exemplen som Diskrimineringsombudsmannen lyfter fram i sin rapport visar också på en mycket allvarlig situation för specifikt afrosvenska elever. Det handlar om alltifrån att eleverna blir utsatta för trakasserier och uppmanade att undvika dem som utsätter dem för rasism till att skolpersonal dömer ut deras framtidsvisioner och mål och hänvisar till att de ändå inte kommer att lyckas.

Vänsterpartiet har länge kritiserat ordningen att kränkningar i skolan som är baserade på någon av diskrimineringsgrunderna hanteras av just Diskrimineringsombudsmannen medan alla övriga kränkningar hanteras av Skolinspektionen. Vi menar att Skolverket bör få i uppdrag att ta fram en handlingsplan för skolorna och att Skolinspektionen bör få ta över Diskrimineringsombudsmannens ansvar, så att det ingår i det ordinarie inspektionsarbetet. I dag kan skolinspektörer besöka skolor där det förekommer rasism, men det blir inga anmärkningar eftersom det inte ingår i deras uppdrag att uppmärksamma dessa frågor. Vi menar att detta är särskilt allvarligt.

Fru talman! Med det sagt vill jag vara tydlig med att denna rasism och diskriminering, som inte bara är ett skolproblem utan också ett samhällsproblem, späs på av att vi har en regering som bärs upp av ett parti som är grundat i nazism och av att det fortfarande år 2025 finns företrädare i Sveriges riksdag som pratar om människor som om året var 1930.

Fru talman! Jag behöver beröra också några andra frågor, till att börja med svenska som andraspråk.

Både Skolinspektionen och Skolverket har lyft upp att det finns brister i den praxis som gäller för bedömningen av vilka elever som ska få läsa svenska som andraspråk i skolan. Det officiella beslutet av om en elev är i behov av undervisning i svenska som andraspråk ska fattas av rektorn. Det tycker vi är väldigt bra.

Bedömningen av elevens behov ska dock utgå från vad som bäst gagnar elevens språk- och kunskapsutveckling. Men i flera rapporter, bland annat från Skolinspektionen, har det visat sig att kvaliteten på bedömningarna inte är tillräckligt bra. Man har granskat 30 skolor och kunnat konstatera att endast 8 skolor hade hög kvalitet i sina bedömningar av vilket svenskämne eleverna skulle läsa. På ett par skolor kunde Skolinspektionen exempelvis se att skolorna utifrån elevernas utländska bakgrund schablonmässigt bedömt att eleverna ska läsa svenska som andraspråk, oavsett hur bra språkkunskaper de har.

Skolinspektionen konstaterar även att när en bedömning av vilket svenskämne en elev ska läsa väl har gjorts kvarstår den bedömningen senare i skolan. Om det i mellanstadiet har bedömts att eleven ska läsa svenska som andraspråk behöver eleven alltså läsa det även i högstadiet eller senare. Det är nämligen vanligast att eleverna fortsätter att läsa svenska som andraspråk – återigen schablonmässigt.

Detta är ett problem. Jag anser därför att det bör tillsättas en utredning som tydligt ska ange hur vi ska få en mer likvärdig och jämlik bedömning av elevernas undervisning i svenska, det vill säga av vilka elever som ska läsa svenska som andraspråk och vilka som inte behöver göra det.

Fru talman! Nästa ämne jag ska tala om får bli det sista. Det handlar om modersmålsundervisning och studiehandledning på modersmål.

Till skillnad från kanske ett parti här i Sveriges riksdag, som har sina specifika rötter, vet alla vi andra att modersmålsundervisningen är en viktig utgångspunkt för all inlärning i skolan. Därför måste modersmålsundervisningen stärkas i stället för att försvagas eller, som vissa vill, avskaffas.

I skolans timplan ges modersmålsundervisningen tyvärr inte samma status som övriga skolämnen med garanterad undervisningstid, trots att det liksom för alla andra ämnen finns kunskapskrav och betygskriterier för ämnet. Regeringens tidigare utredning om modersmål och studiehandledning visade att modersmålsundervisningen bör regleras i timplanerna. Det innebär bland annat att undervisningen knyts närmare skolans övriga verksamhet och att modersmålsämnet får en garanterad undervisningstid, det vill säga att barnen får garanterad tid för att lära sig sitt modersmål.

Jag och Vänsterpartiet anser och har länge ansett att det är angeläget att införa en minsta garanterad undervisningstid, för att stärka modersmålsundervisningen. Det bör gälla alla barn, både de som får modersmålsundervisning och de nationella minoriteterna.

Fru talman! Om en elev har svårt att tillgodogöra sig undervisning på grund av att den har ett annat modersmål än svenska har eleven i dag rätt till studiehandledning på modersmålet. Det kan till exempel handla om att få hjälp med matematik på modersmålet eller på det språk som talas hemma. Men det finns ett stort glapp just nu i hur den här rättigheten ges till alla barn över landet.

Enligt Skolinspektionens granskningar är det många skolor som än i dag inte ens känner till att de måste ge eleverna studiehandledning som stödform. Skolinspektionen har även konstaterat att skolor som erbjuder studiehandledning inte alltid utgår från elevernas behov utan ofta utgår från skolans rutiner. Jag anser att regeringen måste återkomma med förslag i syfte att stärka studiehandledningen på modersmål, så att den är likvärdig över hela landet; alla barn ska ha denna rätt.

Avslutningsvis: Oavsett vilka tankar som förs fram här från vissa partier i talarstolen utan grund i forskning och beprövad erfarenhet är jag säker på att det slutligen är fakta och forskning som kommer att gå segrande. Det kommer vi också att få se i nästa val när den blåbruna regeringen röstas bort.

(Applåder)