Fru talman! Det är maj månad. Träden grönskar, gruset sopas undan från vägarna och det är bara några veckor kvar innan Sveriges elever får sitt efterlängtade sommarlov. Många barn längtar efter badutflykter, glass i solen, släktkalas och friheten att få sova hur länge de vill. Men samtidigt som många barn längtar till något finns det alltför många barn som längtar från något, nämligen från skolan av andra skäl än att de bara vill vara lediga. Alltför många barn i Sverige går till skolan med en klump i magen. Det är inte en klump i magen inför ett matteprov utan för att de inte vet vad som händer i korridoren efteråt. Ska någon håna dem, putta dem, filma dem i smyg och lägga ut på internet och sociala medier?

Fru talman! Det är inte värdigt ett land som Sverige att så många barn upplever sin skolmiljö som otrygg. Skolan ska ju vara en plats där barn får växa och där de får stöd, kunskap och framtidstro. Skolan ska vara en plats där trygghet, respekt och struktur är lika självklart som pennor och skolbänkar.

Organisationen Friends senaste rapport visar att nästan varannan elev i mellanstadiet har utsatts för någon form av kränkning det senaste året. 14 procent rapporterar att de utsatts för mobbning. Mer än var tionde elev känner sig otrygg i den svenska skolan. Och över hälften säger att stök och störande beteende i klassrummet gör det svårt att arbeta i lugn och ro.

Vi kristdemokrater ser mycket allvarligt på detta. För vad säger det om vårt samhälle, om inte ens skolmiljön – barnens arbetsplats – kan garantera trygghet, arbetsro och respekt? Lärare vittnar om att de behöver agera ordningsvakter snarare än pedagoger och att de själva utsätts för hot och våld. Ibland känns det som att de lämnas ensamma i kampen för att hålla samman undervisningen där elever i stället för att behandla läraren med respekt väljer att stöka och testa gränser.

Fru talman! Vi har en värderingskris i den svenska skolan. Det är en kris där de vuxnas auktoritet har urholkats, där gränser suddats ut och där elever i för liten utsträckning respekterar varandra. För varje elev som stör finns en annan som inte får arbetsro. För varje elev som utsätter en annan elev för en kränkning finns det en elev som får det svårare att gå till skolan nästa dag. För varje regelbrott som inte följs upp byggs en känsla av hopplöshet hos både elever och personal. De elever som vill lära sig och som försöker göra rätt för sig blir i det här läget också tysta förlorare. Vi får aldrig acceptera en skola där barn hålls tillbaka för att vuxna inte har verktygen, tiden eller modet att agera.

För att skolan ska kunna fullgöra sitt uppdrag, att bilda och fostra, krävs struktur, tydlighet och gemensamma normer. Vi måste skapa en skola där kunskap återigen får stå i centrum och där varje barn behandlas med respekt.

Fru talman! Vi behöver mer tid för barnen, fler vuxna i skolan, mindre undervisningsgrupper, fler speciallärare, mer stödpersonal samt fler trygga vuxna som kan bygga relationer, förebygga konflikter och ingripa när så behövs. Vi behöver också säkerställa att lärare och annan skolpersonal står redo att gripa in mot mobbning och trakasserier. De antimobbningsprogram som finns på skolorna måste vara evidenssäkrade, men det behövs också utbildning i ledarskap och konflikthantering redan på lärarutbildningen och som vidareutbildning. Skolpersonalen behöver dessutom befogenheter att gripa in mot elever som stör ordningen. De befogenheter skolpersonalen har i dag behöver förtydligas och skärpas.

Fru talman! Jag skulle också vilja nämna föräldraansvaret. Jag pratade nyligen med en lärare som uttryckte det ungefär så här: Om alla föräldrar såg till att barnen sov på natten och åt frukost på morgonen skulle mycket vara löst. Detta kanske låter förenklat, men det säger något viktigt, nämligen att skolan inte ensam kan bära ansvaret för barns uppfostran utan att det framför allt ligger på föräldrarna.

Kristdemokraterna och regeringen går fram med ett förslag där skolor ska kunna upprätta ett förväntansdokument – ett slags kontrakt mellan elev, föräldrar och skola – där det tydligt framgår vad som förväntas i fråga om uppförande, respekt och studiero, men också vad föräldrarna förväntas bidra med. Föräldrar behöver tydligt involveras och veta att deras roll inte slutar vid skolporten. Skolgången är ett samarbete mellan skola och föräldrar.

Fru talman! Skolan ska ha nolltolerans mot mobbning och kränkningar. Varje fall måste tas på allvar, så att varje barn ska känna att vuxenvärlden står på deras sida. Bakom varje siffra i statistiken finns ett barn. Det finns en pojke eller flicka med ryggsäck, gympapåse och drömmar – kanske drömmar om att bli veterinär, fotbollsstjärna eller historielärare. Kanske är det någon som redan nu känner sig ensam, missförstådd och utsatt. Vår skyldighet som vuxenvärld – och politiker – är att aldrig vända bort blicken utan att se eleverna och rusta dem för livet.

Fru talman! Skolans värdegrund vilar på en djup etisk tradition – med rötter i den judisk-kristna etiken och västerländsk humanism. Den lyfter fram alla människors lika värde, omtanke om den svage och ansvar för det gemensamma. De etiska principerna måste omsättas i praktisk handling, varje dag och i alla klassrum. Och det behöver få större konsekvenser när skolans värdegrund inte respekteras och elever i stället väljer att behandla andra illa eller bryter mot skolans ordningsregler. Utan ordning, regelefterlevnad och respekt för andra skapas snabbt en situation där gränser suddas ut. Ansvarskänslan och skolgemenskapen försvagas. I det läget är det de mest utsatta barnen som hamnar i kläm. Det är i stället i en skola med fasta och tydliga ramar som värme, omtanke och lärande får ta plats. Vi behöver därför göra mer för att skapa ordning och trygghet i skolan, så att fler barn får chansen att lyckas i skolan, får makt över sina liv och kan förverkliga sina drömmar.

Fru talman! Sverige behöver en skola med ordning, med hjärta och med ryggrad.

Jag yrkar bifall till förslaget i betänkandet.

(Applåder)