Fru talman! Jag vill först yrka bifall till reservation 5.

Fru talman! För över 23 år sedan klev jag för första gången in i ett klassrum som undervisande lärare efter utbildning. Det var på en skola i ett särskilt utsatt område, en skola som jag för övrigt valde att arbeta vidare på i 16 år.

Det var härliga ungar från jordens alla hörn! Visst, det fanns kanske endast ett eller två svenska barn eller barn med svenska föräldrar. Men det var också så att ingen etnisk grupp dominerade. Det var en elev från Finland, en från Danmark och en från Polen. Någon var från forna Jugoslavien och någon från Vietnam. Ett par stycken var från Somalia och så vidare.

Fru talman! I detta till synes splittrade klassrum fanns en stark kraft som förenade: det svenska språket. Det var en självklarhet, trots allas olika bakgrund, att vi kommunicerade, umgicks och lärde oss nya kunskaper via det svenska språket. Via det svenska språket stärkte vi också en gemensam svensk identitet i klassrummet. Med det fick vi delade värderingar och normer på köpet. Tillsammans med ett tydligt ledarskap och vad man ibland kallar katederundervisning fick vi saker och ting att röra sig framåt trots alla utmaningar och svårigheter vi hade i klassrummet.

Fru talman! Tyvärr valde våra politiker att lägga in ytterligare en växel i sina ambitioner att skapa ett mer mångkulturellt samhälle, som det så vackert hette. Massinvandringen accelererade under två decennier. Det svenska språket devalverades inte bara i samhället utan också i klassrummet. Det spelade inte längre någon roll om man lärde sig historia, geografi och samhällskunskap på svenska eller på arabiska eller somaliska.

Vänsterns identitetspolitik jobbade sig också stadigt in i klassrummet. Elevens etnicitet och kulturella särart skulle lyftas fram och förstärkas än mer. Det svenska sveptes föraktfullt åt sidan. Det finns ingen svensk kultur, deklarerade vissa ledande politiker på den tiden. Så illa var det. Så blint var det.

Fru talman! När jag 16 år senare, 2018, lämnade klassrummet för sista gången hade det svenska samhället, förorten där jag var och även mitt klassrum genomgått omvälvande förändringar. Jag hade ett splittrat klassrum, där två etniska grupper allt oftare stod mot varandra och där alltmer av lektionstiden gick åt till att dämpa stök och latenta konflikter. Arabiska och somaliska var de vanligaste språken som hördes i klassrummet, i korridorerna och på skolgården. Det svenska språket och den svenska majoritetskulturen lyste alltmer med sin frånvaro. Unga killar sprang omkring och agerade moralpoliser på min skolgård och skällde ut flickor om deras hår stack fram under slöjan. Mångkultur hade nu blivit hederskultur.

Fru talman! Den situation som det svenska samhället och den svenska skolan nu befinner sig i har inte uppstått av sig själv utan är ett resultat av medvetet fattade politiska beslut. Och det är med praktiska, politiskt fattade beslut vi nu steg för steg ska vända utvecklingen.

Fru talman! Sverigedemokraterna har sedan riksdagsinträdet 2010 lagt fram och pläderat för en mängd förslag för att vända denna negativa utveckling – en utveckling som beror på årtionden av skolpolitiska beslut och massinvandring – för att vi vill återskapa en skola i världsklass. Vi hade det en gång i tiden. Vi har lagt fram förslag för att stärka elevers kunskaper och ge elever och lärare efterlängtad arbetsro samt göra skolan till en trygg arbetsplats.

Vi kan med glädje konstatera att merparten av våra förslag som berör återinfört kunskapsfokus och upprätthållande av ordning och trygghet och mer därtill nu verkar bli en realitet. Skolans utveckling går således mot ett nytt och lite mer hoppfullt tillstånd, och Sverigedemokraterna är en aktiv del i det.

Fru talman! I Tidöavtalet återfinns många sverigedemokratiska förslag: reformering av läroplanen, fokus på kunskap och bildning, tidiga stödinsatser, bättre tillgång till små undervisningsgrupper för de elever som så behöver och riktat stöd till särbegåvade, uppförandekontrakt mellan skola, elev och föräldrar, ökade befogenheter för rektorer och lärare, ordningsregler som beslutas av skolans vuxna, förstärkt elevhälsa, ökad likvärdighet genom nationella kvalitetskrav och införande av en nationell skolpengsnorm, ökad satsning på Skolinspektionen och därtill skärpt tillsyn av skolor med konfessionell inriktning avseende extremism och islamism, ökade insatser mot hedersrelaterat förtryck, flytt av elever som mobbar eller utgör fara – och detta under längre tid än nuvarande lagstiftning medger – och anmälningsplikt vid brott på skolan, krav på ekonomisk buffert och skärpt ägarprövning för friskolor, avlastning och mer tid för lärare att ägna sig åt sitt kärnuppdrag samt höjd lärarstatus genom höjda antagningskrav till lärarutbildningarna. Listan kan göras lång – betydligt längre än vad andra regeringar hittills har åstadkommit.

Fru talman! Jag skulle vilja återvända till frågan om svenska språket och modersmålsundervisningen. Vi sverigedemokrater står fast vid avskaffandet av den statsfinansierade modersmålsundervisningen. Visst, man kan välja att läsa och lära sig sitt modersmål fritt, men det är inte det offentliga som ska finansiera det.

Införandet av modersmålsundervisningen har aldrig handlat om att stärka elevernas förmåga att lära sig svenska. Det är en efterhandskonstruktion för att legitimera att vi ska behålla denna undervisning. Modersmålsundervisningen har alltid främst handlat om att stärka invandrarnas språkliga identitet och därmed deras kulturella identitet. Vi ser resultatet i dag.

Fru talman! En viktig komponent i det mångkulturella projektet är den skattefinansierade modersmålsundervisningen. Påståendet att elever som läser modersmål presterar bättre har länge framhållits, även nu i denna kammare, som ett argument för modersmålsundervisning. Det kan emellertid ha en annan enkel förklaring, nämligen att det i större omfattning är studiemotiverade elever som väljer att läsa modersmål. Detta visade Skolverket redan 2008.

Fru talman! Om den skattefinansierade modersmålsundervisningen är den mirakelmedicin som våra politiska motståndare hävdar är det väldigt märkligt att verkligheten ser ut som den gör: Svenskkunskaperna rasar, och så även elevernas läsförståelse. Cirka en femtedel av alla elever når inte ens upp till vad Skolverket kallar grundläggande nivå i läsförståelse. Hur ska man då klara sig vidare i gymnasiet?

Fru talman! Stat och kommun lägger mer än 2,2 miljarder av våra skattepengar på modersmålsundervisning. Det är mer än dubbelt så mycket som staten vanligtvis brukar satsa på fortbildning av lärare och förskolepersonal. Det är tre gånger mer än vad som satsas på läromedel i skolväsendet ett vanligt budgetår. Vi sverigedemokrater är övertygade, och kommer fortsatt att vara det, om att dessa miljarder kan användas på ett bättre sätt för att stärka våra elevers kunskaper och lärande i den svenska skolan.

Fru talman! Arbetet med att återuppbygga en kunskapsfokuserad skola med arbetsro och trygghet kommer att kräva både klarsyn och mod. Vi är beredda att ta den konflikten med våra politiska motståndare. Skolan måste än mer bidra till en sammanhållning baserad på svenska normer och värderingar i en tid när landet dras isär, även i skolmiljön. Vi vet orsaken till att detta har skett: det stora experimentet med mångkultur och oreglerad invandring i grunden.

Vägen är lång, fru talman. Vi kommer inte att stå här och lova att rädda den svenska skolan på hundra dagar, som en viss skolminister från ett visst parti gjorde för ett antal år sedan. En restaurering av det svenska skolsystemet kommer att ta tid och kraft. Men förhoppningsvis kommer jag, när jag om några år återvänder till mitt klassrum och börjar undervisa, att finna ett klassrum som är lite mer likt det jag för första gången gick in i för över 23 år sedan.

(Applåder)