Fru ålderspresident! Jag hör statsrådets anförande efter de frågor jag ställt. Hon säger att det går framåt och att kvinnor har fått det bättre. Jag hör statsrådet vara ganska nöjd. Hon beskriver att det är bra att lyfta upp dessa ekonomiskt utsatta grupper. Men de här kvinnorna är otroligt många. Det har varit så under ganska lång tid. Det har pågått i flera år nu. Desperationen och paniken infinner sig i hushåll efter hushåll, precis som jag beskrivit. Det är så här hos många vanliga barnfamiljer. Det är mammor som arbetar men inte får pengarna att räcka. Det saknas tusenlappar varje månad, och så har det varit i åratal. Att statsrådet inte har fler förslag och inte har fler svar att ge de här mammorna när vi diskuterar detta tycker jag är anmärkningsvärt.

Fru ålderspresident! Statsrådet hänvisar till utredningar och beskriver vad man nu vill ta reda på när det handlar om att jobba hemifrån som effekt av pandemin. Jättebra, säger vi – absolut! Men det innebär inte att det blir mer mat på bordet för dem som har det otroligt tufft ekonomiskt.

Då är frågan: Vad väljer man att göra? Det är ändå de rösterna som hörs. Kvinnor har ont i magen när barnen har lov och de inte kan servera dem lunch hemma. Det är den nivån som många befinner sig på. Skulle de behöva köpa nya glasögon eller få en tandläkarräkning är det en oerhörd stress.

Fru ålderspresident! Jag talar om nästan hälften av alla kvinnor. Utöver detta har de dessutom halkat efter alla övriga grupper under de senaste åren. Det finns gott om statistik som visar på det. Det larmas om att dessa arbetarkvinnor med lägst utbildningsgrad i samhället är den enda gruppen som backar i livslängd. Det är påtagligt hur den ekonomiska situationen får effekter på hälsan.

Det handlar om att de betalar med sin dåliga arbetsmiljö och andra villkor i kombination med detta. Vi vet att den här krisen drabbar kvinnor och barn mest. I den krisen väljer man att ha en fördelningspolitik som är att ta från dem och skapa mindre marginaler för dem som inte har och ge större marginaler för dem som redan har.

När budgeten presenterades i höstas var rubrikerna entydiga. Det är de rikaste männen som vinner på budgeten. I stället för att satsa på dem som har väldigt små marginaler eller inga marginaler kvar väljer man i budgeten att se till att använda en massa skattemedel till att sänka skatten för statsrådet och mig. Vi har redan goda marginaler och kan parera den ekonomiska krisen på ett annat sätt. Vi ska ha ännu större marginaler.

Jag frågar: Varför väljer man inte att höja barnbidraget, som många av våra grannländer har gjort? Varför gör man det varje månad svårare för de ensamstående hårt arbetande mammorna? Varför tar man bort extratillägget i bostadsbidraget?