Fru ålderspresident! Jag tackar statsrådet för svaret och möjligheten till debatt. Men jag måste säga att jag faktiskt blir ännu oroligare av att höra det som statsrådet avslutar med: att man tänker fortsätta på den inslagna vägen. Det kanske inte är så att man vill minimera eller ta bort ojämställdheten i den ekonomiska politiken. Det är det som många gånger har varit problemet. För att minska den ekonomiska ojämställdheten behövs en annan fördelningspolitik än den som regeringen hittills fört.

Statsrådets bild av hur oroligt och ekonomiskt ostabilt det är i omvärlden delar vi, och det är vi inte ensamma om i den här kammaren. Det är inte där vi inte är överens. Men vi vet att kvinnor och barn är de som drabbas värst i kris och krig. Det ser vi både hemma och i omvärlden. Vi såg det under pandemin, och vi ser det nu under den rådande ekonomiska krisen.

Det handlar om vilken politik man väljer att föra för att skademinimera och se till att konsekvenserna blir så små som möjligt. Regeringen ignorerar det här samhällsproblemet till förmån för att sänka skatterna för de allra rikaste. Lågkonjunkturen och regeringens politik slår otroligt hårt. Vanliga hushåll pressas av de höga priserna på mat och boende. Matpriserna har ökat med 25 procent på tre år. Hyreshöjningarna slår nya rekord. Samtidigt har reallönerna urholkats. Sverige har bland annat den sämsta ekonomiska tillväxten i Europa. Då jämförs vi med länder som lever med samma omvärldsläge. De har bättre tillväxt än vad vi har. Dessutom är arbetslösheten otroligt hög i Sverige.

I stället för att ta tag i de konkreta samhällsproblemen väljer regeringen att bränna miljarder på skattesänkningar för de allra rikaste. Vanliga familjer blir hårt pressade. Barnfattigdomen breder ut sig. Det har i flera år haglat rapporter från de otaliga civilsamhällesorganisationer som larmar om hur ekonomiskt utsatta många är. De som har det absolut tuffast är ensamstående mammor. Tusentals och åter tusentals hårt arbetande kvinnor klarar sig inte längre ekonomiskt i Sverige. Mammor som är vårdbiträden, undersköterskor eller butiksanställda gör allt som står i deras makt för att klara av de mest basala utgifterna.

Fru ålderspresident! De har för länge sedan använt sina småbesparingar. De har sålt sina smycken på Blocket, liksom leksaker, kläder och allt annat som de kunnat sälja. De har lånat av anhöriga. De har slutat äta sig mätta. De kan inte sätta sina barn i organiserade fritidsaktiviteter. Då kan ni tänka er den gigantiska klumpen i magen om någon skulle behöva mediciner utöver det vanliga, behöva glasögon eller behöva gå till tandläkaren. Det finns inga ekonomiska marginaler kvar. Det saknas redan flera tusenlappar varje månad. Man kan bara tänka sig den panik som infinner sig för den som blir sjuk och skulle behöva vara hemma från jobbet.

Min fråga lyder: Varför väljer statsrådet och regeringen inte att stötta de ensamstående mammorna, så att de klarar sina mest basala utgifter?