Fru talman! I årets rapport kan vi läsa: ”Skärpt reduktionsplikt och högre skatter på fossila drivmedel är de åtgärder som kan bidra till störst utsläppsminskningar på kort sikt. Insatserna kan kombineras med fördelningspolitiska åtgärder som fördelar vinster och kostnader och skyddar utsatta grupper.”

Samtidigt har Klimatpolitiska rådet tidigare varnat för att alltför ensidigt förlita sig på reduktionsplikten. Riksrevisionen har pekat på att reduktionsplikten både var ogenomförbar på längre sikt och riskerade att leda till ökade utsläpp i andra delar av världen.

Vad vill rådet egentligen? Det som dock är klart, vilket vi hörde senast i 30 minuter i går kväll, är att Miljöpartiet vill höja priserna på bränsle rejält genom att höja reduktionsplikten, samtidigt som man som kompensation vill ge flera andra typer av stöd. Dock har Miljöpartiet ihop med Vänsterpartiet av någon anledning otroligt mycket mer pengar att spendera än vad vi andra sex partier har.

I delen om jordbruket kan vi läsa att rådet föreslår åtgärder såsom minskad produktion av utsläppsintensiva animalier och beskogning av jordbruksmark. Detta visar återigen hur svårt det är att förhålla sig till råden när man inte behöver ha det helikopterperspektiv som vi politiker behöver ha.

Vi ska alltså minska produktionen av mjölk och nötkött för att odla grödor direkt för humankonsumtion på de arealer som frigörs när färre idisslare behöver foder. För att citera en ledartext i Nya Wermlands-Tidningen: ”Att tro att det bara är att ställa om från vall som korna äter till spannmål är en önskedröm.”

Dessutom, hur går beskogning av jordbruksmark ihop med att vi samtidigt behöver odla betydligt mer om vi ska få tillräckligt med mat när vi ska äta mindre kött? Naturbetesmarker är otroligt viktiga ur ett biologiskt mångfaldsperspektiv. Ska de planteras igen?

Vi i politiken måste göra avvägningar. Vi tar gärna emot råd och förslag, men då är det bra om de också är genomförbara i praktiken. Är det så att Klimatpolitiska rådet har fel uppdrag?

(Applåder)