Fru talman! Nu var det ju inte biståndet i sig som var löjeväckande utan Socialdemokraternas fulspel i den här frågan.

Man låter påskina att man satsar 1 procent eller i alla fall att man är något slags pojke med guldbyxor som har mer pengar i fickan att lägga på biståndet än man faktiskt har. Det om något är väl att inte göra alla de människor som Morgan Johansson pratar om rättvisa – de som riskerar svält på grund av att USA drar sig tillbaka från världsscenen. Det om något tycker jag faktiskt är lite fult, om jag ska vara ärlig.

Det stämmer att vi har skurit ned. Vi har koncentrerat biståndet till färre regioner, färre länder och färre strategier för att kunna arbeta mer koncentrerat, vilket vi tror höjer kvaliteten på det vi gör. Biståndsministern brukar säga att vi ska vattna där det växer, och jag tycker att det i grund och botten är väldigt sunt.

Vi har som sagt gjort tydliga prioriteringar: Vi skär ned på en rad FN-organ, vi skär ned vad gäller vissa länder och vi har dragit oss tillbaka i andra länder. Inte minst har vi gjort det för att kunna satsa de pengarna på Ukraina. Det är en existentiell fråga för Ukraina. Det pågår ett fullskaligt invasionskrig på vår egen kontinent i en omfattning som vi inte har skådat sedan andra världskriget, vilket Morgan Johansson förtjänstfullt tog upp i sitt anförande tidigare.

Jag måste säga att det blir en märklig debatt när vi hela tiden ska låtsas som att det finns mer pengar i budgeten än vad man rimligtvis skulle kunna lägga. Jag kommer lite osökt att tänka på Bagdad-Bob när jag hör Socialdemokraterna i biståndsdebatten.