Fru talman! Jag ska börja med att yrka bifall till reservation nummer 1 under punkten om internationell samverkan.

Det är på sätt och vis helt rätt att ha den här debatten om internationella relationer just i dag, för just i dag är det precis 80 år sedan andra världskriget tog slut i Europa.

Den 8 maj 1945 kapitulerade Nazityskland för de allierade, och i dag har detta högtidlighållits över hela Europa. Men kriget var inte slut med det – i Stillahavsregionen rasade kriget i ytterligare tre månader innan Japan också kapitulerade.

Andra världskriget är den värsta katastrof som mänskligheten upplevt. Över 60 miljoner döda. Ytterligare miljontals människor skadade och lemlästade och traumatiserade för livet. Europa i ruiner, Japan i ruiner, många andra krigsskådeplatser över hela världen i ruiner. Och så världens genom tiderna värsta folkmord: Förintelsen. Det systematiska dödandet av judar, romer, homosexuella och många andra grupper som nazisterna hatade och som inte skulle få vara en del i det ariska tredje rike som de fantiserade om. Men på nazisternas dödslistor fanns också deras politiska motståndare: socialdemokrater, fackföreningsmän och kommunister. För att inte tala om krigsfångar, som de dödade urskillningslöst.

Kriget hade drivits fram av högerextrema nationalistiska krafter i Tyskland, Italien och Japan som i åratal hade hetsat mot minoriteter och vad de tyckte var underlägsna folk och tagit sig rätten att göra anspråk på andra länders territorier.

Det var efter denna totala katastrof och förödelse som världens länder sa med en röst: Aldrig mer. Vi kan aldrig mer tappa kontrollen på det här sättet.

Den känslan förstärktes än mer av det nya vapen som gjort inträde på världsscenen i krigets slutskede: atombomben. Med det vapnet skulle mänskligheten i praktiken kunna utplåna sig själv.

Ropen om ”aldrig mer” resulterade i etableringen av internationella institutioner och ett internationellt regelverk med tillhörande domstolar.

FN bildades. Europarådet etablerades. Vi fick Världsbanken, Internationella valutafonden, Världshälsoorganisationen och många fler institutioner. Och vi fick regelverk – FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna, Europakonventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna, Genèvekonventionerna och folkmordskonventionen för att nämna bara några.

Vi fick domstolar tillhörande detta: Internationella domstolen i Haag, Europadomstolen i Strasbourg och så småningom Internationella brottmålsdomstolen, också den i Haag.

Vi fick regelverk, institutioner och domstolar för att upprätthålla folkrätt och internationell lag för att försöka se till att det som hände under andra världskriget aldrig någonsin skulle kunna hända igen.

Nu har det gått 80 år, och vi kan konstatera att det faktiskt hittills har fungerat. Det är inte så att vi inte har sett några krig, för det har vi gjort – i Korea, i Vietnam, i Afghanistan, i Mellanöstern, på Balkan och ett otal gånger i Afrika. Man skulle kunna fortsätta räkna upp hemska krig som vi sett under de här 80 åren. Poängen är att vi inte har sett en eskalering till ett näst intill globalt krig på det sätt som vi såg inför andra världskriget. Vi såg visserligen en enorm upprustning under kalla kriget, inte minst av kärnvapenarsenalerna. De har hittills inte kommit till användning, för då skulle vi inte stå här i dag. Men kort sagt: De system vi satte upp efter andra världskriget har i allt väsentligt fungerat – hittills.

Problemet är att det nu så här 80 år efteråt ser ut som att de här lärdomarna på något sätt är på väg att blekna. Vi kan se det i världen när det gäller demokratins ställning. Demokratin trycks tillbaka i världen. Antalet demokratier i världen minskar. Antalet auktoritära stater och rena diktaturer ökar.

Vi kan se det i Europa. Den högerextrema och främlingsfientliga nationalismen har växt i länder som Tyskland, Frankrike, Italien, Österrike, Ungern och även Sverige. När man lyssnar på retoriken från en del av de partierna tror man att man är tillbaka på 30-talet. Det är samma hets mot minoriteter och samma vilja att lägga skulden för alla problem på en särskild folkgrupp. Det är samma rasistiska lögner och fördomar som sprids. Det är samma vilja att exploatera motsättningar och ställa folkgrupper mot varandra. Det var precis detta som ledde fram till både det första och det andra världskriget. Det är precis detta som leder fram till alla krig.

Lägg därtill utvecklingen i USA, där man nu har en president som inte respekterar valresultat, som inte respekterar domstolar, som inte respekterar oppositionen, som inte respekterar nationsgränser, som skamlöst försöker profitera på det krigsdrabbade Ukrainas olycka i stället för att hjälpa det och som låter sig imponeras av världens alla diktatorer.

Då kommer också attackerna på den regelbaserade världsordningen och på de institutioner som bär upp den. USA gör anspråk på Grönland och vill att Kanada ska bli en delstat. USA drar sig ur Världshälsoorganisationen och lägger ned hela sin biståndsverksamhet. Bara det kan riskera livet på över 30 miljoner människor som i dag är beroende av humanitärt stöd, mat, vatten och förnödenheter.

Israel, för att gå över till Mellanöstern, verkar ha fått fria händer att fördriva och döda palestinier så gott som urskillningslöst både i Gaza och på Västbanken medan världen står och tittar på. Ryssland har för länge sedan på alla upptänkliga vis visat att man inte respekterar folkrätt och internationell lag, tydligast genom sitt angrepp på Ukraina.

Det är det som den här debatten om internationella relationer egentligen handlar om. Erfarenheten av andra världskriget fungerade som en injektion av vaccin mot högerextrem dårskap. Nu kan man nästan tro att det vaccinet är på väg att släppa. Men det är inte heller säkert, för vi har också sett att det går att vända. Högerextrem nationalism har tryckts tillbaka i länder som Spanien och Polen. Även i Kanada och Australien förlorade högern. Med Trump har väljarna i väst sett hur högerpopulister styr länder i realiteten, och det skrämmer dem. Högerpopulister lovar ordning, men de levererar alltid kaos.

Fru talman! Jag önskar att jag kunde säga att även Sverige tar kampen mot dem som försöker undergräva den regelbaserade världsordningen. Tyvärr är det tvärtom. Sverige är tyst och passivt och förvärrar snarare problemen. Sverige ökar inte stödet till FN, den organisation som tydligast bär upp den internationella regelbaserade världsordningen. Tvärtom skär Sverige ned på anslagen. Sverige driver inte på för att Israel ska upphöra med sina krigsbrott. Tvärtom blockerar regeringen alla konkreta förslag för att öka pressen på Israel, till exempel genom att frysa handelsavtalet mellan Israel och EU. Sverige ökar inte biståndet. Tvärtom skär Sverige ned på biståndet och drar sig ur länder i Afrika och Sydostasien. Det är bara några exempel.

Vi socialdemokrater menar att det är viktigare än någonsin att Sverige står upp för den regelbaserade världsordningen, stöder FN och dess organisationer, i alla lägen hävdar att internationell lag gäller alla överallt och aldrig accepterar dubbla måttstockar.

Fru talman! Det här betänkandet gäller också det internationella arbetet för jämställdhet och kvinnors och mäns lika rättigheter. Här har tyvärr också den svenska regeringen tagit många steg tillbaka. Det första som högerregeringen gjorde var att lämna den feministiska utrikespolitiken, trots att den vunnit stort gehör i omvärlden, trots att många länder anslutit sig till samma tankegång och trots att Expertgruppen för biståndsanalys slagit fast att den haft ett starkt genomslag, till exempel i hur biståndsmedel fördelas.

Den politik som vi sjösatte under vår regeringsperiod handlade helt enkelt om att hela utrikespolitiken alltid ska utgå från kvinnors lika rättigheter, lika resurser och lika representation. Nu har alltså även det övergetts. Vi tycker att det är ett stort misstag, och vi kommer att återupprätta den feministiska utrikespolitiken vid ett regeringsskifte.

Fru talman! Allra sist vill jag säga några ord om de konsulära ärendena, som vi också har en reservation om. Sverige måste fortsätta och intensifiera ansträngningarna för att få svenska medborgare som sitter fängslade fria. Det gäller Dawit Isaak, Gui Minhai och Ahmadreza Djalali. Det gäller självklart även i vårt senaste ärende: Joakim Medin. Vi har sett hur Turkiet agerat. Man har uppenbarligen stått och väntat på att den svenska journalisten ska landa på turkisk mark för att ingripa mot honom. Så uppträder helt enkelt inte en rättsstat.

Jag menar att Sverige måste göra allt man kan för att se till att Joakim Medin omedelbart friges. Vi kan inte acceptera att man beter sig på det här sättet. Jag ser naturligtvis hur regeringen har agerat, men jag menar att man måste intensifiera sina ansträngningar ytterligare. Om man menar allvar med att detta är en prioriterad fråga måste frågan föras upp på stats- och regeringschefsnivå. Det bör tas en direkt kontakt med den turkiska regeringschefen i det här ärendet.