Fru talman! Sverige har en av Europas mest trögrörliga bostadsmarknader. Detta är inte bara ett problem för unga som inte kommer in eller för familjer som vill byta upp sig till någonting större. Det är också ett hinder för tillväxt och integration. Det byggs för lite, det tar för lång tid och det kostar för mycket. Anledningarna till detta är flera. Ledtiderna för att få fram en bostad är i snitt tio år. Planprocesserna är långsamma, detaljstyrda och hämmande. Det kommunala planmonopolet måste justeras, och vi behöver helt enkelt färre regler som sätter käppar i hjulen och fler incitament att faktiskt bygga.

Sverige har inte brist på mark – vi har brist på byggbar mark. Brist på transparens vad gäller markanvisningar är en av de faktorer som försvårar att byggprojekt förverkligas. Varje försenat byggprojekt är en familj som inte kan bildas, en person som inte kan tacka ja till ett arbete eller en student som helt enkelt får skjuta upp sin universitetsdröm. Hur systemet för markanvisningar verkar är svårt att förutsäga. Även i efterhand är det svårt att förstå på vilka kriterier den ena byggherren valts framför den andra. Grunden för varje byggprojekt är marken som bygget ska stå på, och grunden för mer byggande är ett transparent system för markanvisningar.

Som jag sa måste vi korta planprocesserna. Vi måste få ned överklagandegraden och se över byggreglerna, så att de inte blir hinder för funktionella, prisvärda bostäder. Vi behöver släppa fram den kreativa kraften så att idéer och initiativ inte kvävs under regelbördan.

Fru talman! En gång i tiden var dagens hyressättningssystem, det så kallade bruksvärdessystemet, välmenat. Men i dag leder det till orimliga konsekvenser. Bostadsköerna ringlar långa. I Stockholm får man igenomsnitt vänta i nio år på en hyreslägenhet. För de allra mest attraktiva adresserna kan kötiden vara uppåt 30–40 år – 30 år, fru talman, är ett helt vuxenliv. Unga människor hinner helt enkelt ge upp drömmen om en egen bostad innan de ens fått chansen. Det är inte rimligt.

Den nuvarande hyresregleringen har egentligen skapat ett A- och ett Blag på bostadsmarknaden: å ena sidan insider, som haft turen eller kontakterna att få ett förstahandskontrakt, å andra sidan outsider, såsom unga, nyinflyttade och nyanlända – alla de utan tusentals ködagar som i stället hänvisas till en andrahandsmarknad med otrygga korttidskontrakt eller inget boende alls.

Systemet leder också tyvärr till ineffektiv användning av vårt bostadsbestånd. När hyror inte riktigt speglar verkligheten låser det fast människor. Äldre, välbeställda hyresgäster bor ofta kvar i stora, centrala lägenheter med låg hyra långt efter att deras barn flyttat ut, medan barnfamiljer med mindre resurser tvingas pendla långväga för att få plats. Det är varken rättvist eller effektivt.

Därför behövs reformer, och som flera andra har pratat om tidigare är ett av förslagen fri hyressättning i nyproduktion. Vad innebär det egentligen rent konkret? Jo, det betyder att hyresvärd och hyresgäst fritt ska få komma överens om hyran när en lägenhet i ett nybyggt hus hyrs ut för första gången. I stället för som i dagens system, där regleringen sätter ett tak, låter man utbud och efterfrågan mötas.

Det handlar som sagt inte om att chockhöja några hyror för befintliga hyresgäster. Det handlar om att de nya bostäderna, de som ännu inte har byggts och som ännu ingen bor i, ska kunna hyras ut på en annan marknad.

En välfungerande hyresmarknad är dessutom en viktig nyckel till rörlighet och effektivitet i hela vår ekonomi. Människor måste kunna flytta dit där jobben finns, och företagen måste kunna rekrytera arbetskraft utan att bostadsfrågan sätter käppar i hjulet. När man är ute och gör besök på företag i dag anger många att de har svårt att anställa eftersom potentiella medarbetare tyvärr inte hittar någonstans att bo. Det hämmar ju Sveriges konkurrenskraft.

Fru talman! Jag ska också komma in lite kort på den sociala dimensionen av bostadspolitiken. Jag nämnde fri hyressättning och reformer på marknaden, men det betyder inte att vi blundar för de mest utsatta. Samtidigt som vi genomför de här reformerna för att bygga bort bostadsbristen måste vi se till att ingen lämnas i sticket. Här är vi glasklara.

Generella regleringar som bruksvärdessystemet har inte förmått att lösa de sociala problemen, så vi behöver prova nya verktyg. Det är därför vi har gått fram med en ny form av social bostadslösning som vi kallar behovsbostäder.

Behovsbostäder är helt enkelt hyreslägenheter riktade till dem som har allra svårast att komma in på bostadsmarknaden – de som riskerar hemlöshet, de som behöver fly från våld i nära relationer samt äldre eller unga i akut bostadsnöd. I stället för att många, som i dag, ska hänvisas till tillfälliga nödlösningar eller tvingas bo på adresshotell och i redan utsatta områden vill vi ge dem riktiga hem med alldeles egna kontrakt.

Till skillnad från de koncept som existerar i dag isolerar vi inte de här människorna i några utsatta särskilda bostäder eller så kallade fattigkvarter. Vi pratar alltså inte om den typen av fattighus som fanns vid förra sekelskiftet. Dit vill ingen tillbaka, och verkligen inte vi. I vår modell ska det här i stället helt enkelt integreras i det vanliga bostadsbeståndet och spridas ut i olika stadsdelar.

Tanken är enkel: Blanda i stället för att avskilja! Om ett nytt kvarter byggs kan en liten andel av lägenheterna avsättas som behovsbostäder, och om en privat eller kommunal fastighetsägare har lediga lägenheter kan några av dessa läggas in i systemet. Det blir en social kvot mitt i det vanliga, ordinarie bostadsbeståndet – inte vid sidan av.

Fru talman! Ett tryggt hem är grunden för att kunna ta ett jobb, bilda familj, starta företag eller utbilda sig. Utan bostad stannar livet. Därför är bostadspolitiken så oerhört viktig. Jag avslutar med att yrka bifall till utskottets förslag i betänkandet.