Fru talman! Jag vill börja med att yrka bifall till reservation 20 under punkt 17.

När jag cyklade hit till Riksdagshuset i morse sneddade jag över Raoul Wallenbergs torg vid Nybrokajen. Där noterade jag något nytt jämfört med förra veckan, nämligen en mängd stora, inramade illustrationer som stod tätt på rad. Jag hann denna morgon tyvärr inte stanna till för att titta närmare på dem och de texter jag såg fanns vid varje illustration, men jag ska se till att göra det när jag passerar platsen härnäst. Utan att själv ha hunnit se dessa utställningar vill jag ändå passa på att rekommendera andra att göra det så länge de står kvar där, fram till den 18 maj.

Utställningarna Judiska hjältinnor och Judiskt liv kom på plats på Raoul Wallenbergs torg häromdagen när firandet av jubileumsveckan inleddes. Det är en vecka som ses som en höjdpunkt på det jubileumsår som Sveriges judar firar, och som flera ledamöter har varit inne på. I år är det nämligen 250 år sedan den förste juden fick bosätta sig i Sverige utan att konvertera. Hans namn var Aaron Isaac. Han brukar nog kallas den första juden i Sverige, men det var han förstås inte. Judar har en långt längre historia i vårt land än så, men då utan de rättigheter som Aaron Isaac fick.

Judar är en av de fem erkända nationella minoriteter vi har i Sverige i dag. Just i år, just den här veckan, är det läge för oss alla att påminna oss om deras historia och när vi nu ges så bra tillfälle passa på att skaffa oss mer kunskap om judiskt liv – för med kunskap om judar eller andra minoriteter kommer ökad förståelse för dem som lever ett liv som ser annorlunda ut än vårt eget.

Med förståelse följer ofta ökad tolerans för det som är annorlunda. I tider när vi tyvärr i alltför stor utsträckning och på många håll i världen ser intolerans mot andra breda ut sig är det viktigt att påminna sig om vikten av tolerans och ödmjukhet.

Fru talman! Ingen människa i Sverige ska bli diskriminerad eller utsatt till följd av sitt ursprung. Alla som bor i vårt land ska ha samma möjligheter till inflytande och delaktighet i samhällslivet. Var och en av oss har rätt till sitt språk och sin kulturella identitet. Detta utgör kärnan i den minoritetspolitik som vi har antagit här i riksdagen. Men tyvärr ser verkligheten inte alltid ut så. Tyvärr fortsätter diskrimineringen av minoriteter.

Vi får återkommande rapporter om minoriteter som utsätts för hat, kränkande uttryck och fördomar i skolan, på arbetsplatser och inte minst på nätet. Det visar att vårt arbete med att skydda minoritetsgruppers rättigheter aldrig kan ta paus. Samtidigt ska vi ha i åtanke att minoriteter inte är en homogen grupp. Vi måste anpassa åtgärderna efter olika minoritetsgruppers behov.

Fru talman! Det nationella firandet av 250-årsjubileet för judiskt liv i Sverige, som jag nämnde tidigare och som flera andra också har tagit upp, samordnas av Judiska Centralrådet, en organisation som består av flera judiska församlingar i Sverige. Sedan januari i år har över 170 evenemang genomförts runt om i landet av hundratals aktörer, som museer och skolor. Det är alltifrån samtal om judisk mat till konstutställningar och konserter. Att just en organisation som Judiska Centralrådet samordnar firandet är precis som det ska vara. Minoritetspolitik ska genomföras tillsammans med de nationella minoriteterna, inte av andra för minoriteterna.

Sedan mer än 20 år tillbaka har vi i Sverige en samlad politik för att stärka våra nationella minoriteter och stödja våra nationella minoritetsspråk. Målet för den politiken är att ge dessa minoriteter skydd och stärka deras möjligheter till inflytande.

Arbetet med minoritetsfrågor har under de senaste 20 åren visserligen rört sig framåt, men det finns en del kvar att göra. Ansvaret för att följa upp hur Sveriges minoritetspolitik genomförs ligger på ett par olika myndigheter. Det är förstås viktigt att den politiken samordnas, men för att den ska få genomslag i praktiken är det helt centralt att involvera civilsamhället.

Utan de idéburna organisationer som samlar minoriteterna och det arbete som dessa föreningar gör finns det risk att det inte blir mycket till verkstad. För mig liksom för Centerpartiet är det självklart att framhålla vikten av att civilsamhället ges en avgörande betydelse för att vårda, värna och utveckla de nationella minoriteterna. Därför är det av stor vikt att organisationer inom civilsamhället som samlar nationella minoriteter ges långsiktiga och hållbara ekonomiska och praktiska förutsättningar att bedriva en bra verksamhet, detta för att minoritetspolitiken ska kunna genomföras i praktiken.

Fru talman! Flera andra här i kammaren har varit inne på ämnet älvdalska. Vi i konstitutionsutskottet åkte för ett par år sedan på en gemensam resa till Älvdalen och blev marinerade i älvdalska på olika sätt under det besöket. Förhoppningsvis har det bidragit till att fler nu är inne på det som vi i Centerpartiet har drivit i flera år, nämligen att utreda möjligheterna att erkänna älvdalskan som minoritets- eller landsdelsspråk i Sverige enligt Europarådets fördrag.

Grupper ska garanteras sina språkliga rättigheter. De ingår i de grundläggande rättigheter som finns förankrade i FN:s konvention om mänskliga rättigheter. I dag har barn med älvdalska som modersmål ingen rätt till skolundervisning vare sig på eller i älvdalska.

Älvdalskan, som enbart talas i Sverige, är också en betydelsefull del av det svenska kulturarvet. Med ett officiellt erkännande av älvdalskan som eget språk skulle betydligt mer kunna göras för att hålla det språket levande.