Fru talman! Jag yrkar bifall till reservation 1.

Precis som tidigare talare har varit inne på är detta ett betänkande som rör alla våra fem nationella minoriteter samt urfolket samer. Det är alltså ganska brett, och eftersom Vänsterpartiet har många förslag på detta område är också våra reservationer oerhört många. Jag kommer därför inte att kunna prata om alla.

För 25 år sedan beslutade riksdagen att Sverige skulle ansluta sig till Europarådets konvention om skydd för nationella minoriteter och den europeiska stadgan om landsdels- och minoritetsspråk. I Sverige har vi som sagt fem nationellt erkända minoriteter och även ett erkänt urfolk, samerna.

Detta förpliktar. Staten har särskilda skyldigheter gentemot dem, särskilt när det gäller att skydda och utveckla minoriteters språk och kultur. Särskilt den svåra situationen för våra minoritetsspråk kräver ordentliga insatser från staten. Statens assimileringspolitik har nämligen varit oerhört framgångsrik historiskt sett. Förtrycket av nationella minoriteter och tvångsassimilering är en mörk del av Sveriges historia som på många sätt fortfarande är obearbetad och som lever kvar och har konsekvenser även i vår tid. Människor har osynliggjorts och kartlagts på ett diskriminerande sätt enbart för att de tillhört en minoritet.

Den tidigare assimileringspolitiken medförde att människor var tvungna att förneka sitt ursprung och sluta tala sitt språk för att inte bli uteslutna från majoritetssamhället. Några av Vänsterpartiets förslag som rör just denna del handlar om sanningskommissioner, där den samiska är pågående. Den har begärt förlängning utifrån flera omständigheter som har gjort att arbetet har försenats. Arbetet kanske också är större än man förutsåg.

Tyvärr har regeringen fortfarande inte beslutat huruvida man ska låta kommissionen få fortsätta sitt uppdrag eller om den kommer att tvingas avsluta det innan den hinner göra den bearbetning som är så viktig. Det är också en sak som sanningskommissionen har valt att skicka till FN:s rapportör, eftersom den ser det som så allvarligt att den inte har fått besked om förlängning och att den ekonomiska situationen dessutom har försämrats.

Vi har också ett antal sanningskommissioner som är avslutade, bland annat den för tornedalingar, lantalaiset och kväner. Inte heller där kan man anse att det är slutfört bara för att själva betänkandet är färdigt; det finns också en rad åtgärder och rekommendationerna från sanningskommissionerna som är viktiga att ta till vara. Så har tyvärr inte skett ännu.

Trots att det nu är 25 år sedan, och kanske ett litet jubileum, kan man tyvärr inte påstå att den här regeringen håller fanan särskilt högt när det gäller de nationella minoriteterna, särskilt inte när det gäller språkfrågan. Våra nationella språkcentrum ska ge stöd och kunskap som underlättar för språkbärare i hela landet att behålla, ta tillbaka och utveckla sitt språk. Det långsiktiga målet med åtgärderna är att öka användningen av språken, både på individnivå och i samhället i stort, och att främja en fungerande överföring från en generation till nästa så att språken ska leva vidare i Sverige.

Tyvärr är i stort sett alla våra nationella minoritetsspråk allvarligt hotade, även om det absolut finns gradskillnader. Jag tror inte att det går att nog understryka vikten av att de nationella minoritetsspråken och minoriteternas kulturer bevaras, utvecklas och förs vidare till framtida generationer. De har länge varit en viktig del av vårt lands kulturella och språkliga mångfald, och de språkcentrum som stöds av staten har varit oerhört viktiga och centrala aktörer just när det gäller att bevara och utveckla språken. Därför anser Vänsterpartiet att deras finansiering behöver permanentas och bli mer stabil.

Tyvärr påstår regeringen att man satsar när man samtidigt drar undan tre fjärdedelar av finansieringen. Dessutom drog regeringen för detta år in finansieringen för den samnordiska språkliga organisationen Sámi Giellagáldu som drivs av sametingen i Norge, Finland och Sverige. I år räddades verksamheten genom att Sametinget i Sverige gick in och använde sitt knappa anslag för finansieringen. Jag kan bara citera Sametingets styrelseordförande som sa: ”Det här är katastrofsiffror som redovisas av regeringen. Det här kommer innebära stora nedskärningar på språkarbetet.”

Detta är tyvärr minst sagt skämmigt, för jag upplever ändå att vi i den här kammaren brukar vara ganska eniga om just vikten av att bevara, utveckla och stärka våra nationella minoritetsspråk.

Fru talman! I helgen hade den samiska ungdomsorganisationen Sáminuorra årsmöte. Jag följde rapporteringen lite, och en sak som jag tror bekymrar oss alla här i riksdagens kammare är att hat och hot och hur man ska hantera den polarisering som finns i samhället var den viktigaste frågan på deras årsmöte. Jag tycker att det är lite sorgligt, och jag tror att vi är flera som känner så. Det här är en organisation som organiserar samiska ungdomar i gemenskap just för att de ska kunna prata de samiska språken, utveckla sin kultur och ha skoj. Ska de verkligen bära ansvaret för de samhällsproblem som vi har med hat och hot på sina unga axlar? Är det verkligen den yngsta generationen som ska behöva bära den frågan mest?

Självklart kan det inte vara så, fru talman. Målet borde vara, och måste vara, att alla som lever i Sverige, oavsett nationell minoritet eller annan härkomst, ska känna sig trygga och inkluderade i vårt samhälle, där vår mångfald och våra skillnader ses som en stärkande rikedom och där våra olika kulturer bemöts respektfullt.

Jag undrar ibland hur det känns för de personer som lever i den utsatthet som det ändå innebär att vara en del av något annat än majoritetssamhället och att under hela sitt liv ha upplevt ifrågasättande för att man tillhör en nationell minoritet. Ett exempel är Bokmässan förra året, där ett seminarium handlade om huruvida samer var en privilegierad minoritet eller ett utsatt urfolk. De flesta som deltog i samtalet hade inte ens någon egen erfarenhet av den utsatthet som det innebär att vara en del av en minoritet. Jag tror att det är någonting som vi som är en del av majoritetssamhället har ganska svårt att relatera till.

Fru talman! Just nu granskas Sverige av FN. I sin rapportering till FN påstår regeringen att man arbetar aktivt med att ratificera ILO 169, vilket jag noterar som väldigt intressant och väldigt positivt – då hade jag kanske inte ens behövt yrka bifall till reservation 1! Jag förväntar mig därför att alla senare i dag kommer att rösta ja till reservation 1.

Jag kan ändå notera att min kollega i KU, Jan Riise, fick som svar på en skriftlig fråga att man inte har någon tidsplan och att man inte gör någonting aktivt. Jag är därför lite bekymrad över att det verkar som om regeringen ljuger för FN. Men vi får väl se. Jag kanske blir väldigt positivt överraskad i kammaren senare i dag.

Fru talman! Jag har egentligen många frågor att prata om, men jag inser att tiden är knapp. Därför vill jag avsluta med det som tidigare talare har varit inne på.

I år firas 250 år av judiskt liv i Sverige. Det finns i den här kammaren en bred samsyn när det gäller att stärka judiskt liv. Jag tror också att det finns en väldigt bred samsyn på oron över hot och hat i samhället och på alla de olika sätt som rasism – i det här fallet antisemitism – tar sig uttryck.

Jag kommer precis som Gudrun Brunegård ihåg när vi i utskottet fick förmånen att besöka synagogan här i Stockholm och träffa de judiska företrädarna. Det kändes särskilt viktigt just med tanke på den ökade antisemitismen i samhället och hur den på senare tid också riktas brett. Man avkrävs ansvar och ställningstagande för någonting som man inte själv rår över. Den kritik som finns mot Israel som stat och dess krigföring ska givetvis riktas mot den regeringen, inte mot svenska judar som lever i vårt samhälle.

Någonting som jag också tog med mig från det mötet var vikten av kunskap och utbildning. Det ger oss i majoritetssamhället verktyg att stå emot rasism och fördomar som enskilda sprider om Sveriges minoriteter, så att de inte ska behöva stå ensamma i den utsatthet de befinner sig i.

Vi firar 250 år. AI har visserligen inte kommit med någon kloningsfunktion, så jag kommer inte att kunna fira 250 år till, men jag är säker på att den judiska minoriteten kommer att kunna fira även 500 år i Sverige.

Man ska också komma ihåg att judiskt liv i Sverige inte började med applåder och bred acceptans. Det började med motstånd. Men vi har kommit långt, och jag ser fram emot att vi kommer att kunna öka motståndet mot den rasism som finns i samhället.