Fru talman! Sverige har fem erkända nationella minoriteter. Det är judar, romer, samer, sverigefinnar och tornedalingar. Alla har sitt unika språk, sina unika erfarenheter och sitt uttryck. Gemensamt för dem är att alla bär på just sina unika berättelser om identitet och historia.

Det finns en minoritet vars livsvillkor försämrats påtagligt. Det är den judiska gruppen i Sverige. Det hörde vi senast om i inlägget precis före mitt.

Under det senaste året har vi sett hur antisemitismen återigen blivit synlig i det offentliga rummet. Efter Hamas terrorattack mot Israel den 7 oktober 2023 följde inte bara sorg utan också ett skrämmande mönster där judar i Sverige blev föremål för hat, hot och demonisering.

Det här är ingenting som är nytt, men det har förvärrats. Och det är inte bara begränsat till extrema rörelser. Antisemitismen har också importerats via massinvandring från kulturer där judefientligheten är djupt rotad.

Vi ser resultatet i bland annat Malmö, där många judar valt att flytta, där barnfamiljer tvingas välja bort den judiska skolan och där det ifrågasätts om det längre går att leva ett öppet judiskt liv.

Det är en situation som borde vara fullständigt oacceptabel i ett land som vill kalla sig demokratiskt. Det är därför bra att regeringen nu tar den här frågan på det allvar som den förtjänar och arbetar för att underlätta och stärka judiskt liv i hela Sverige. Det görs till exempel genom satsningen på säkerhet och hågkomstresor – viktiga åtgärder både för att trygga ett folk och dess kultur och för att uppmärksamma utsattheten.

Fru talman! Samerna erhöll status som ett urfolk 1977, då regeringen behandlade regeringens proposition om insatser för just samerna. Utredningen hade dock inte till uppgift att utreda om det kunde finnas andra grupper som uppfyller kriterierna för att anses vara ett urfolk.

Utredningen konstaterade bland annat: Samerna utgör en ursprunglig befolkning, som torde vara lika gammal som – eller äldre än – landets majoritetsbefolkning. Samerna är således inga invandrare i modern mening.

Som ett exempel tillskrev år 2020 Svenska Tornedalingars Riksförbund regeringen med ett önskemål om att utreda huruvida även tornedalingar, kväner och lantalaiset uppfyller kraven för att utgöra ett urfolk. Det är grupper vars rötter i Sverige är djupa. Deras kulturer har förts vidare i generationer, och deras erfarenheter av historisk förföljelse är dokumenterade.

Svenska Tornedalingars Riksförbunds önskan om en sådan utredning avfärdades tyvärr av den dåvarande socialdemokratiska regeringen. Sverigedemokraterna föreslår därför att den nuvarande regeringen ska utreda frågan om urfolksdefinitionen och se över om det finns andra minoriteter som kan eller bör klassas som urfolk vid sidan av samerna.

Det finns också praktiska frågor som rör minoriteters vardag, till exempel möjligheten att använda sitt språk inom välfärden.

I dag finns särskilda förvaltningsområden för vissa språk – men inte överallt. Det innebär att rätten att tala sitt minoritetsspråk inom äldreomsorg, förskola och sjukvård i praktiken blir beroende av vilket postnummer man tillhör.

Vi menar att regeringen behöver utreda hur minoritetsspråk kan göras tillgängliga även utanför dagens förvaltningsområden. Det handlar såklart inte om att tvinga fram lösningar utan om att skapa alternativ där det är möjligt.

Språket är ofta det sista som försvinner, och det är det första som återupprättar självkänslan.

Detta gäller också teckenspråket. Svenskt teckenspråk är just ett språk och inte ett hjälpmedel. Det är många människors förstaspråk – språket som de tänker på, som de känner på och som de till och med drömmer på. Teckenspråket har en egen grammatik och en lång historia i Sverige, och det används varje dag av tusentals döva och hörselskadade medborgare. Men ändå har språket inte samma status som de erkända minoritetsspråken i Sverige. Det är något som vi menar behöver förändras.

I språklagen från 2009 jämställs det svenska teckenspråket med de nationella minoritetsspråken, men skyddet är inte lika omfattande i språklagen som i minoritetslagen. Genom att erkänna teckenspråk som ett officiellt minoritetsspråk skulle språket erhålla det skydd som i dag saknas.

Fru talman! Vårt parti tror på sammanhållning. Vi värnar svensk kultur, och vi ser att våra minoriteter är en del av det som gör Sverige till just Sverige.

Vi står självklart bakom alla våra reservationer i betänkandet, men utifrån kammarens och riksdagens praxis yrkar jag bifall endast till reservation nummer 30 om teckenspråk som minoritetsspråk.