Fru talman! Regeringsformen slår fast att det samiska folkets och de etniska, språkliga och religiösa minoriteternas möjligheter att behålla och utveckla ett eget samfundsliv ska främjas.

I betänkandet vi behandlar i dag står: Målet för politiken för de nationella minoriteterna är att ge skydd för dem och stärka deras möjligheter till inflytande samt att stödja de historiska minoritetsspråken så att de hålls levande.

När vi nu i dag debatterar konstitutionsutskottets motionsbetänkande KU28 om minoritetsfrågor vore det otänkbart att inte inleda med situationen för den judiska minoriteten, som just i år högtidlighåller 250 år av judiskt liv i Sverige, med tanke på den öppna antisemitism som har blossat upp på sistone.

Judar i Sverige hotas och trakasseras bara på grund av det faktum att de är judar. Ett vanligt uttryck för antisemitism är att tillskriva judar vissa egenskaper och karaktäristika. Det är också antisemitism när svenska judar kollektivt får bära skulden för Israels krigföring i Gaza.

Detta kollektiva skuldbeläggande har gått så långt att judar uppmanas att inte bära judiska attribut, som Davidsstjärna eller kippa, för att inte dra till sig negativ uppmärksamhet. På grund av antisemitism behöver judiska institutioner, som skolor och synagogor, ha järnstängsel och bevakning.

Sedan terrororganisationen Hamas angrepp mot och gisslantagande av civila israeler den 7 oktober 2023 har de antisemitiska uttrycken i samhället trappats upp. Antiisraeliska demonstrationer interfolieras med rent antisemitiska uttryck, inte sällan skanderade på arabiska, vilket försvårar för ordningsmakten att hålla rent. Det tycks vara väldigt svårt att få sådana uttryck av hat och hot domstolsprövade som hets mot folkgrupp.

Antisemitiska uttryck har trängt sig in även bland riksdagsledamöter, som borde veta bättre och i högre utsträckning ha innebörden av Förenta Nationernas deklaration om de mänskliga rättigheterna klara för sig.

Jag citerar de första tre artiklarna.

”Artikel 1. Alla människor är födda fria och lika i värde och rättigheter. De har utrustats med förnuft och samvete och bör handla gentemot varandra i en anda av gemenskap.

Artikel 2: Var och en är berättigad till alla de rättigheter och friheter som uttalas i denna förklaring utan åtskillnad av något slag, såsom på grund av ras, hudfärg, kön, språk, religion, politisk eller annan uppfattning, nationellt eller socialt ursprung, egendom, börd eller ställning i övrigt. – – –

Artikel 3: Var och en har rätt till liv, frihet och personlig säkerhet.”

Men ifrågasättandet av judars lika värde och rätt till liv, frihet och personlig säkerhet är just vad som har blivit vardagsmat bland de skanderande horderna, både här i Sverige och internationellt.

Därför var det en oerhört viktig och länge efterfrågad markering när Vänsterpartiets partistyrelse häromdagen beslutade att uppmana en riksdagsledamot att lämna sin riksdagsplats efter att hon, som partiledaren uttryckte det, har visat dåligt omdöme vid flera tillfällen.

Desto mer oroande är att det bland Vänsterpartiets företrädare här i vår svenska riksdag finns de som uttrycker stöd för ledamoten som uppmanats lämna sin riksdagsplats.

Fru talman! Konstitutionsutskottet besökte i höstas Stockholms synagoga och mötte representanter för Judiska centralrådet och Judiska Ungdomsförbundet i Sverige. De framhöll vikten av att öka kunskapen om judiskt liv och judiska traditioner bland allmänheten. För judiskt liv är så mycket mer än Förintelsen.

Det handlar om rätten att kunna upprätthålla flertusenåriga traditioner, som har bibehållits, färgats och utvecklats under århundraden i exil, och att kunna göra det utan att behöva smussla med sina attribut som kippa eller Davidsstjärna, utan att behöva vara rädd för trakasserier eller oro över att få sin gudstjänstlokal vandaliserad och utan att behöva avancerad säkerhetsutrustning kring judiska skolor eller äldreboenden.

Den förstärkning på 30 miljoner kronor till säkerhetshöjande åtgärder som beslutades när det gällde budgetpropositionen för 2024 – och ytterligare 10 miljoner till bevakning, akututrustning och katastrofberedskap – har varit till stor hjälp för att öka säkerheten kring de judiska institutionerna.

Som jag nämnde inledningsvis firas i år 250 år av judiskt liv i Sverige. Det var ett firande i förra veckan. Och regeringen har skickat ut betänkandet Ett starkt judiskt liv för framtida generationer på remiss.

Regeringen har vidare för år 2025 ökat anslaget när det gäller åtgärder för nationella minoriteter med 10 ½ miljon kronor för denna strategi. Åren 2026–2027 ökas anslaget för varje år med motsvarande belopp och åren 2028–2034 med 9 miljoner årligen.

Regeringen har också sedan 2023 en tvärdepartemental arbetsgrupp som ska samverka och föra dialog om hur man kan förebygga och motverka antisemitism i Sverige. Arbetsgruppen leds av statsministerns statssekreterare, och ytterligare åtta statssekreterare från sex olika departement ingår. I arbetet ingår också Judiska centralrådet, Judiska Ungdomsförbundet och Svenska kommittén mot antisemitism samt representanter för relevanta myndigheter och organisationer.

Forum för levande historia har fått i uppdrag att ta fram material och sprida kunskap om jubileumsåret. Ett antal olika arrangemang genomförs under året.

Fru talman! Jag vill också säga några ord om älvdalskan eftersom jag själv i många år har drivit frågan om att utreda dess status för att man ska kunna erkänna det som ett språk, vilket det också finns ett kristdemokratiskt rikstingsbeslut om.

Det gläder mig att i kammaren se att engagemanget för älvdalskan har utvidgats till att även omfatta de båda större partierna, Socialdemokraterna och Moderaterna, som inte riktigt var med på noterna från början.

Jag har tidigare i denna kammare berättat om när jag som nyfärdig sjuksköterska började arbeta i långvården på Mora lasarett och då behövde ha tolk för att göra mig förstådd bland de gamla, för de hade glömt svenskan och kunde bara dalska. Lyckligtvis var det många i personalen som både talade och förstod moramål, orsamål och våmhusmål, som var de vanligaste varianterna där i trakten, och även älvdalska. Till lasarettet kom det naturligtvis även älvdalingar. Men älvdalskan var mer komplicerad.

Enligt rapporter som jag har fått på senare år har dessvärre kunskaperna om ovansiljansmålen generellt sett successivt gått tillbaka bland den yngre befolkningen i Mora- och Orsaområdet – även om poeten Birgitta Lillpers så sent som 2020 gav ut diktsamlingen Kälda, skriven på orsamål, som hon fick Sveriges Radios lyrikpris för 2021.

Desto viktigare är det därför att stötta revitaliseringen av älvdalskan, med tanke på att det finns ett starkt och levande intresse även bland den yngre generationen av att hålla älvdalskan vid liv. Europarådets språkliga råd betraktar sedan flera år älvdalskan som ett språk – i fråga om både ordförråd, grammatik, syntax och uttal. Och Älvdalens kommun lägger stor energi på att söka anslag för olika projekt för att hålla språket levande. Det är kurser för såväl skolbarn som vuxna. Det är en kulturhistorisk gärning att stödja detta och att ge ett strukturerat språkvetenskapligt stöd till revitaliseringen av älvdalskan. I vilken form detta bäst ska göras får vi resonera vidare om – vi i regeringsunderlaget.

Med detta, fru talman, vill jag yrka bifall till utskottets förslag i betänkandet.