Fru talman! Jag tänker för min del uppehålla mig vid minoritetspolitiken i Sverige.

Målet för minoritetspolitiken är att ge skydd för de nationella minoriteterna och stärka deras möjligheter till inflytande samt stödja de historiska minoritetsspråken, så att de hålls levande. Minoritetslagen fyller 25 år i dag.

Konstitutionsutskottets betänkande innehåller många motioner med syftet att stärka minoritetspolitiken i Sverige. Ändå har regeringen försvagat stora delar av minoritetspolitiken. Motionerna handlar om stöd till organisationer, urfolksstatus, språksatsningar med mera. Jag yrkar bifall till reservation 15 under punkt 12, reservation 18 under punkt 15 och reservation 29 under punkt 21.

Under den här veckan har vi firat 250 år av judiskt liv i Sverige. Firandet är en markering av det beslut som fattades av Gustav III 1775 om att de med judisk tro inte längre skulle tvingas konvertera till kristendom.

Det är bra att regeringen förstärker arbetet med att skydda judiskt liv i Sverige. Den förstärkningen är nödvändig utifrån att antisemitismen verkar vara rätt omöjlig att utrota i Sverige och i Europa. Målet för vårt uppdrag i riksdagen måste vara att antisemitismen aldrig ska låtas frodas och inte ska få fortsätta växa i vårt land.

Den judiska minoriteten är på ett särskilt sätt utsatt för hat och hot från extrema grupper av olika slag. Ett fortsatt arbete för att stärka säkerheten kring judiska institutioner och för att öka tryggheten för judar i Sverige är nödvändigt. Polisen bör ha ett särskilt uppdrag att stärka säkerheten kring utsatta arrangemang och institutioner.

Vi är nog rätt eniga i den här kammaren om att det arbete som görs är bra. Men sedan kommer resten, som vi socialdemokrater inte tycker har varit så bra. Alla minoriteter får nämligen minskade resurser för att fortsätta med sitt viktiga arbete. De försämringar som har skett i budgeten för 2025 är rätt många.

Institutet för språk och folkminnen respektive Sametinget har i uppdrag att driva språkcentrum för de nationella minoritetsspråken finska, jiddisch, meänkieli, romani chib och samiska. De nationella språkcentrumen ska ge stöd och kunskap som underlättar för språkbärare i hela landet att behålla, ta tillbaka och utveckla sitt språk. Det långsiktiga målet med åtgärderna är att öka användningen av språken både på individnivå och i samhället i stort samt att främja en fungerande överföring av de nationella minoriteternas språk och kultur till nästa generation. Syftet är att de nationella minoritetsspråken ska leva vidare i Sverige.

Vi socialdemokrater vill understryka vikten av att de nationella minoritetsspråken och minoriteternas kulturer bevaras, utvecklas och förs över till framtida generationer. De har länge varit en viktig del av vårt lands kulturella och språkliga mångfald. De språkcentrum som stöds av staten har visat sig vara centrala aktörer i att bevara och utveckla språken och kulturarvet hos dessa minoriteter. Genom att ge dem möjlighet att arbeta långsiktigt och stabilt säkerställs att deras värdefulla arbete kan fortsätta.

Språkcentrumens arbete för att revitalisera och bevara minoritetsspråk är inte ett projektarbete som pågår under några år utan ett långsiktigt arbete. Här drog dock regeringen ned anslagen från 38 miljoner till 8,5 miljoner i årets budget. Konsekvensen blev att Isof i juni 2024 varslade all personal om uppsägning på grund av arbetsbrist och fick lov att verkställa uppsägningar i december 2024. Detta var inte en förstärkning av minoritetsarbetet.

Fru talman! Visserligen ökade generositeten från regeringen i regleringsbrevet. I det fördelades medel från länsstyrelser till språkcentrumen, så att den totala potten blev 28 miljoner kronor. Det är dock fortfarande för lite medel, och det är mindre än den summa som vi socialdemokrater har i vår budgetmotion. Där fortsätter vi att föreslå 38 miljoner, vilket vi anser är en rimlig summa. Vi anser också att anslagen måste permanentas, så att språkcentrumen kan bygga upp sin verksamhet. Finansieringen bör verkligen fortsätta för samtliga fem språkcentrum.

Regleringsbrevets innehåll innebär också att länsstyrelserna får mindre medel för att stödja förvaltningskommunerna när det gäller både förskola och äldreomsorg på minoritetsspråk. Enligt lagen är de här kommunerna tvungna att kunna ordna både förskola och äldreomsorg på minoritetsspråk.

Utöver detta blev konsekvensen att en del riksorganisationer för minoritetsgrupper blev av med stora delar av sina anslag. Ett exempel är Sverigefinländarnas delegation, som förlorade 44 procent av de anslag de får för att kunna fungera som paraplyorganisation.

Fru talman! En sannings- och försoningskommission för granskning av kränkningar och övergrepp mot tornedalingar, kväner och lantalaiset lämnade redan i slutet av 2023 över sitt slutbetänkande till regeringen. Det är ett gediget arbete som tydligt visar på det förtryck den svenska staten utsatte tornedalingar för med språklig, religiös och kulturell assimilation som syfte. Försvenskningspolitiken har inneburit att minoritetens språk, kultur och identitet nedvärderats, skambelagts och osynliggjorts. Remisssvar kom in fram till april 2024. Givetvis har det kommit ett antal remisssvar. Men väldigt lite har beslutats av regeringen om hur detta arbete ska kunna gå vidare.

Konsekvensen har blivit att meänkieli minskat i användning. Jag kommer ihåg att när jag som tonåring åkte till Haparanda pratade alla i alla affärer meänkieli. Nu får man leta efter människor som pratar det språket. Då har språket inte förts vidare till nästa generation annat än i en mycket begränsad utsträckning.

I kommissionens slutbetänkande konstateras att staten och kyrkan har ett moraliskt ansvar för att gottgöra minoriteten för den skada som blivit konsekvensen av assimileringspolitiken och att denna gottgörelse och försoning behöver ta avstamp i minoritetens behov i dag.

Regeringen har nu gett Forum för levande historia i uppdrag att ta fram en populärversion av Sannings- och försoningskommissionens arbete. Det välkomnar förstås vi socialdemokrater. Men regeringen behöver fortsätta att ta till sig kommissionens utredning och i första hand erkänna de historiska kränkningar som begåtts mot minoriteten och också överväga andra förslag från utredningen. Jag kan här berätta att Svenska kyrkan har erkänt hur den har förtryckt tornedalingar. Men man väntar fortfarande på svar från staten.

Fru talman! Älvdalska har en lång historia i Sverige och bär uråldriga särdrag som nästan inte längre går att återfinna i någon annan del av det nordiska språkområdet. Att älvdalskan bär spår från fornnordiskan gör den till en levande del av vår språkhistoria, och den är en viktig del av Sveriges språkliga och kulturella mångfald. Trots det klassas älvdalskan som dialekt.

Älvdalskan talas i dag av uppemot 3 000 personer, framför allt i Älvdalens socken i norra Dalarna. Representanter för Ulum Dalska och Älvdalens kommun har under lång tid framfört att älvdalskan bör erkännas som minoritets- eller landsdelsspråk i Sverige. Vidare är det flera experter som har uttalat att älvdalskan är att betrakta som ett eget språk, och Europarådets expertkommitté har uppmanat den svenska regeringen att se över älvdalskans status.

Regeringen bör därför få i uppdrag att utreda älvdalskans status och se över möjligheten att erkänna älvdalskan som minoritets- eller landsdelsspråk i Sverige.

Fru talman! Resursbiblioteken utgör en viktig resurs för att återta och bevara språk. Många gånger dör minoritetsspråket i tredje generationen. Det ser jag i min egen familj. Då är litteratur ett bra sätt att bevara språket. Resursbiblioteken för minoritetsspråk gör ett fantastiskt arbete med att serva alla kommuner, skolor och andra institutioner med bokpaket och litteratur för läsecirklar i hela landet.

Även samråden med minoritetsgrupper är viktiga i sammanhanget. Konsultationslagen för samråd med samer är viktig och behöver användas på ett sätt som beskrivs i förarbeten för lagen. Samråd ska genomföras i god tid innan regeringen fattar beslut, och detta ska genomföras i god anda präglad av uppriktighet och ärlighet.

Det är viktigt att lyssna på minoritetsgrupperna. Det som är aktuellt just nu är byte av uppföljande myndighet för minoritetspolitiken. Utredaren som har utrett ett eventuellt byte föreslår ett byte från Länsstyrelsen i Stockholms län till just Isof. Men av någon dunkel anledning föreslår regeringen MUCF i Växjö. Det är en myndighet som inte har kompetens för minoritetsfrågorna. De säger själva: Vi har inte kompetens, men vi är lite nyfikna. Alla minoriteter är emot den förändringen.

Avslutningsvis: Vissa delar av minoritetspolitiken förstärks i budgeten. Det är sant. Men regeringen har även gått rätt hårt åt andra delar av minoritetspolitiken.