Fru talman! I dag debatterar vi alltså motionsbetänkandet som handlar om minoritetsfrågor. Jag vill börja med att yrka bifall till förslaget i betänkandet.

Det handlar om minoriteter, det handlar om urfolk, det handlar om status och det handlar om språk och kultur. I det här sammanhanget vill jag säga att motionerna i betänkandet i många fall är viktiga, tänkvärda och inte minst svåra. Det är svåra frågor att lösa, inte bara i Sverige utan i hela världen. Därför vill jag ge ett mer världsomfattande perspektiv på de här frågorna.

Det handlar i princip om samma problembeskrivning för minoriteter och urfolk var i världen du än befinner dig. Det blev jag och Jan Riise minst sagt varse när vi nyligen deltog i ett urfolksforum i FN i New York. Där mötte jag och pratade med människor från olika länder och olika delar av världen, bland annat en massajman från Tanzania och urfolk från både USA och Sydamerika.

Vår delegation från riksdagen fick också ett bra tillfälle att prata med samer från både Norge och Sverige. Och jag hade ett eget möte med Sara-Elvira, en samisk kvinna från Jokkmokk. Där kunde jag få svar på många frågor som jag har funderat på.

I New York fick jag större förståelse ur ett globalt perspektiv. Det finns tusentals urfolkskulturer i världen. Alla har sina unika historier och erfarenheter. En ensam person eller en enskild berättelse kan aldrig någonsin tala för alla, men trots allas olikheter finns det en gemensam röd tråd.

Fru talman! De flesta urfolk har blivit marginaliserade och förföljda på grund av kolonialism och expansionspolitik som regeringar har utvecklat. I många moderna samhällen ser vi bland urfolk högre grad av arbetslöshet, lägre utbildningsnivå, diskriminering och våld. Det berättade Dr Albert K Barume, som i december 2024 utsågs till FN:s särskilda rapportör för urfolks rättigheter.

Under den relativt korta tid som han varit rapportör har han hunnit delta i flera konferenser, mängder av möten och seminarier med urfolk. Han har dragit flera slutsatser gällande urfolk runt om i världen. Högst upp på listan kommer urfolkens utsatthet i konflikter och våld. Det gäller i synnerhet kvinnor och flickor. Som nummer två på listan kommer utvinningsindustrin och den gröna omställningen. Därefter kommer ungdomars indragning i kriminalitet och trafficking av kvinnor och flickor.

Minoritetsfrågor

Det är en sak att höra en rapportör prata lugnt och sakligt om de här frågorna, men att själv sitta på ett möte i ett mindre format och höra en uppgiven urfolkskvinna från Amazonområdet prata i detalj om sin verklighet var minst sagt känsloladdat.

Fru talman! En annan person som vi träffade var professor Elsa Stamatopoulou från Columbiauniversitetet. Hon har sedan 1983 engagerat sig i urfolksfrågor. Hon berättade att FN:s kommissarie för mänskliga rättigheter i augusti 1982 etablerade en arbetsgrupp för ursprungsfolk. Det var som ett forum som skulle lyssna på ursprungsfolkens problem och arbeta för deras rättigheter. Vad sa då urfolken, tror ni? Jo, de sa: Ni folk ska prata om oss, och vi står här utanför rummet.

Som tur är har det runnit mycket vatten under broarna sedan dess. Professor Elsa berättade att frågorna om mänskliga rättigheter har fått som en udd i FN för att de påverkar regeringar. Det har urfolken tagit till sig, och nu kan vi se flera deklarationer. Man har åstadkommit mycket, men det finns fortfarande mycket kvar att göra.

Men det är inte så att de frågor som diskuteras tas lättvindigt på. Jag tror att det finns en förståelse för att de här frågorna är komplexa och knepiga och att det tar tid. Det är på något sätt det moderna samhället som knackar på, och det är urfolken som vill att det ska finnas en förståelse för det som de värnar.

Nyckelordet i den här komplexiteten, som i princip gäller alla urfolk, är tillgång. Då menar man tillgång till land. Till det kan man addera delning av tillgångar, det vill säga benefits sharing. Elsa menade att det fortfarande finns ett motstånd bland urfolk gällande tillgång till land och att dela på tillgångarna.

Jag frågade Elsa om det är så att demokrati är tillräckligt för att komma överens i dessa frågor. Hon menade att det inte är tillräckligt utan att det behövs starka civila organisationer och respekt från båda håll. Både professor Elsa och doktor Barume menade att det är det kreativa och vitala engagemanget från ungdomar som kan vara framtiden för att lösa konflikter kring land, tillgångar och rättigheter.

Fru talman! Det jag tar med mig från det här urfolksforumet i New York är just detta: vikten av att lyssna, inte bara höra, och att se varje möte som en möjlighet att förstå mer, komma överens och hitta en väg framåt där båda sidor, om jag får uttrycka mig så, känner att det här är eller kommer att bli en win-win-situation och inte lose-lose.

(Applåder)