Fru ålderspresident! Jag kan inte yrka bifall till Ulrik Nilssons anförande, men jag kan till stor del ställa mig bakom andemeningen i anförandet.

Det är naturligtvis inte acceptabelt att i kammaren från åhörarläktaren kasta tomater mot ett statsråd eller att tränga sig in på ett statsråds privata fastighet och på det sättet utsätta både statsrådet och dennes anhöriga för inte bara oro utan också en känsla av hot.

Till skillnad från tidigare debatt tänker jag inte ägna mig åt bibelcitat om synder. Däremot tycker jag att det här är något av en politisk synd som vi har låtit gå obehandlad för länge, nämligen skyddet för våra kommunalt och regionalt förtroendevalda. Det är naturligtvis för demokratins styrka och fortlevnad helt avgörande att förtroendevalda kan utöva uppdragen utan att behöva utsättas för hot.

Jag kommer från ett län där regionfullmäktige i måndags fattade ett beslut som har väckt mycket känslor och upprördhet. Jag har mina egna synpunkter på delar av det beslutet, men det är klart att det vrider sig i magen när man ser kommentarer på sociala medier om att de som har fattat beslutet bör tas ut på torget och stenas eller att deras anhöriga ska åsamkas ond bråd död.

Det här är inte sådant som leder till att vi blir fler förtroendevalda på kommunal eller regional nivå. Det behövs inte ett aktivt hot öga mot öga, eller faktiskt våld, för att man ska välja att inte ta på sig ett uppdrag. Ofta är det fråga om – jag ska inte säga mildare, men – andra tidigare steg som gör att man redan då funderar över om uppdraget är värt att ta.

Fru ålderspresident! Det är välkommet med åtgärder som kan bidra till att öka och förbättra säkerhetsarbetet runt förtroendevalda i kommuner och regioner. I ett samhälle där de som engagerar sig i kommuner och regioner utsätts för hot eller våld försämras demokratin. För att motverka detta krävs definitivt fler åtgärder, och vi välkomnar ett förtydligande av kommuners och regioners ansvar. Men ett område där vi socialdemokrater skiljer oss från regeringen gäller dels omfattningen av lagregleringen, dels vilka förtroendevalda som ska omfattas.

I regeringens lagförslag stadgas att kommuner och regioner ska vidta alla åtgärder i förebyggande syfte och att allt sådant som kan leda till ohälsa eller olycksfall ska ändras eller ersättas så att risken för ohälsa eller olycksfall undanröjs.

Vi menar att detta i praktiken är omöjligt, och det har inte heller stöd i författningskommentaren, där det talas om att detta ska vara en utgångspunkt. Det ter sig naturligt att en utgångspunkt inte kan ställa absoluta krav på åtgärder för kommuner och regioner, särskilt inte sådant som gäller en så pass speciell grupp som förtroendevalda. Som ett exempel kan man ta ett torgmöte i en valrörelse. Det kan riskbedömas av tjänstemän i kommunen som något som kan leda till ohälsa. Hur ska kommunen ändra eller ersätta ett sådant sammanhang för att förebygga ohälsa? Vi menar att lagtexten i stället bör ställa krav på att vidta nödvändiga åtgärder samt att lagstiftningens konsekvenser därefter ska utvärderas.

Det här kan för en utomstående som lyssnar på debatten te sig som hårklyverier, men det är något fundamentalt annorlunda att vara förtroendevald jämfört med ett vanligt anställningsförhållande. Arbetsmiljölagens bestämmelser är inte tillämpliga på samma sätt i och med att kommunen inte är den förtroendevaldes arbetsgivare.

Jag vill återigen betona, fru ålderspresident, att vi överlag välkomnar ett starkare skydd för förtroendevalda. Men det är nödvändigt att vi som lagstiftare är återhållsamma vad gäller alltför långtgående och potentiellt kostnadsdrivande förslag i en mycket speciell situation.

Fru ålderspresident! Den andra delen där vi socialdemokrater och även Vänsterpartiet ser brister i regeringens förslag handlar om vilka förtroendevalda som omfattas av förslaget. Enligt regeringens förslag ska lagstiftningen beröra politiker som utför uppdrag på heltid eller betydande del av heltid. Men det finns många fritidspolitiker som har publika och känsliga ordförandeuppdrag med en betydligt lägre arvodering än både heltid och betydande del av heltid. Det kan till exempel gälla kommunfullmäktiges ordförande eller socialnämndens ordförande i mindre kommuner, eller för den delen också enskilda ledamöter som fattar beslut i mycket känsliga ärenden.

Vi anser därför att kommuner och regioner behöver ha en beredskap för förtroendevaldas utsatthet oavsett hur omfattande uppdraget är. Därför bör lagstiftningen utformas så att det framgår att stödet till de utsatta även ska vara behovsstyrt. Vi vill därför att regeringen återkommer med förslag till lagstiftning som innebär att kommuners och regioners ansvar för förtroendevaldas trygghet säkerställs, även för fritidspolitiker, utifrån behov.

Att säkerställa ett starkt skydd för de förtroendevalda i kommuner och regioner är avgörande för att den lokala demokratin ska kunna attrahera fler att våga ta ansvar för sitt samhälle och gemensamt fatta beslut om viktiga frågor. I det tror jag att vi är tämligen eniga i denna kammare, även om vi skiljer oss åt i delar av utformningen av förslaget.

Fru ålderspresident! Jag avslutar med att yrka bifall till reservation 1.