Fru ålderspresident! Vi debatterar i dag en hel del intressanta motioner om författningsfrågor, och regeringen har nyligen överlämnat en viktig proposition till riksdagen om ett förstärkt skydd för demokratin och domstolarnas oberoende. Snart kommer också en proposition om att stärka den konstitutionella beredskapen vid kriser.

De här förslagen från regeringen kommer så småningom att kompletteras av en proposition som berör våra grundläggande fri- och rättigheter. Det handlar om en konstitutionell reformiver som det här landet inte sett på mycket länge.

Att så sker i våra dagar har med väl kända yttre och inre hot att göra, men det finns också ett viktigt inrikespolitiskt skäl till att de här förslagen läggs fram nu. Det handlar om en mycket betydande positionsförflyttning i grundlagsfrågorna av det parti – Socialdemokraterna – som under lång tid hindrade möjligheten att nå en bred konsensus kring många av de reformer som nu kommer att genomföras.

Fru ålderspresident! Den konstitutionella ordning som slogs fast i 1974 års regeringsform var produkten av en lång period av en stark socialdemokratisk makthegemoni. Det var den tid som inleddes 1932 och i vilken socialdemokratin var den sol kring vilken alla andra partier kretsade, för att använda mig av Herbert Tingstens planetariska metafor.

Under de här omständigheterna betonade Socialdemokraterna politikens handlingskraft och förmåga att leverera. I Tommy Möllers text i boken En författning i tiden, publicerad förra året med anledning av 50årsjubileet av regeringsformen, står att läsa: ”För Socialdemokraterna, som alltsedan 1932 suttit i regeringsställning, var det angeläget att undvika spelregler som möjliggjorde för (den borgerliga) oppositionen att sätta käppar i hjulet för den politik som en (socialdemokratisk) regering ville genomföra.”

Med andra ord: Makten var deras, och den skulle utnyttjas maximalt. Därför skulle det finnas så få konstitutionella spärrar som möjligt för politiken, exempelvis grundlagsskyddade individuella fri- och rättigheter, lagprövningsinstitutet, ett starkare lagråd eller kvalificerad majoritet i riksdagen för att kunna genomföra författningsändringar.

Som Olof Palme uttryckte det 1976 skulle dessa ”sinnrika spärrar … mot ett folkligt reformarbete snarare vara en fara än ett skydd”. Folksuveräniteten – eller folkviljan, som ett annat parti skulle säga i dag – skulle varken hindras eller fördröjas, och maktdelningen skulle utmönstras ur vårt politiska system.

Att det skulle kunna råda en konflikt mellan individens rättigheter, samhällets demokratiska beslut och statens makt var någonting som Socialdemokraterna inte ens kunde föreställa sig under denna tid. Staten var god, och politiken ville allas väl. Men det var inte vilken stat eller politik som helst som skulle lägga våra liv till rätta, utan det var den socialdemokratiska staten och den socialdemokratiska politiken.

Fru ålderspresident! Den socialdemokratiska hegemonin skulle emellertid snart lida mot sitt slut. Nederlaget i valet 1976 innebar att Sverige var på väg att förändras, och det socialdemokratiska maktinnehavet var inte längre garanterat.

På 1980-talet skulle stora delar av de korporativistiska inslag som präglade vår demokrati gå i graven. Valet 1991 bekräftade att en ny politisk era hade tagit sin början: För första gången sedan valet 1928 fick partiet mindre än 40 procent av rösterna. Sedan dess har olika regeringskonstellationer avlöst varandra, och i dag är det en självklarhet att även andra partier kan inneha regeringsmakten i Sverige.

Fru ålderspresident! Det är denna förändring i det socialdemokratiska partiets maktställning som både präglar det konstitutionella läge Sverige nu befinner sig i och förklarar den tydliga positionsförflyttning som partiet genomgått inte minst vad gäller att skydda grundlagen från andra majoritetsyttringar än de som gynnade socialdemokratin. Nu vill man i stället resa spärrar mot den tidigare så allenarådande folksuveräniteten och Palmeepokens absoluta prioritering av politikens handlingskraft.

Nu vill man inta ett mer balanserat synsätt, där den konstitutionella stabiliteten är viktig. Om det handlar exempelvis det nya kravet om att minst två tredjedelar av riksdagens ledamöter ska rösta för det andra, bekräftande, beslutet att anta en grundlagsändring efter att ett riksdagsval har hållits. Det här föreslogs enhälligt av 2020 års grundlagskommitté och ligger nu på riksdagens bord.

Att kräva en kvalificerad majoritet för grundlagsändringar, särskilt de ändringar som berör våra grundläggande fri- och rättigheter, är ett gammalt förslag från Folkpartiet och Moderaterna som Socialdemokraterna med all kraft motsatte sig. Nu, nästan ett halvsekel senare, har Socialdemokraterna äntligen sett ljuset. Det gläder oss eftersom, som det står i Lukasevangeliet, ”det blir större glädje i himlen över en enda syndare som omvänder sig än över nittionio rättfärdiga som inte behöver omvända sig”.

Samma socialdemokratiska omvändelse gäller förslaget att utvidga Lagrådets granskningsområde så att även lagförslag om ändringar i regeringsformens kapitel om våra grundläggande fri- och rättigheter ska omfattas.

Sist men inte minst bör Grundlagskommitténs enhälliga förslag om att förstärka domstolarnas oberoende nämnas.

Fru ålderspresident! Det handlar om stora vinster med en utveckling i en liberal och demokratisk riktning, men detta borde inte utgöra slutstationen för den konstitutionella resa som Sverige har gjort sedan 1974. Liberalerna vill gå vidare med att reformera våra grundlagar, särskilt i två avseenden.

Det första gäller att förstärka lagprövningsinstitutet genom att inrätta en stark författningsdomstol med breda befogenheter. Detta är en självklarhet i de flesta demokratiska länder.

Det andra handlar om att förstärka domstolarnas oberoende ännu mer än vad som nu föreslås. I 2020 års grundlagskommitté lämnade Liberalernas representant Cecilia Malmström tillsammans med Moderaternas, Kristdemokraternas och Centerpartiets företrädare ett särskilt yttrande om behovet av att stärka domstolarnas oberoende genom att inrätta ett självständigt domstolsråd som ansvarar för den centrala domstolsadministrationen. På det sättet skulle domstolsväsendet helt frigöras från sitt traditionella beroende av regeringen.

Ett domstolsråd skulle utgöra ett genombrott för maktdelningsprincipen och ett mycket välkommet brott med en historisk tradition som präglats av domstolarnas beroende gentemot först kungamakten och sedan den demokratiska regeringen. En sådan förändring skulle, tillsammans med inrättandet av en författningsdomstol, utgöra ett starkt konstitutionellt värn av såväl den demokratiska rättsstaten som våra grundläggande fri- och rättigheter.

Fru ålderspresident! Jag skulle vilja avsluta mitt inlägg med att yrka bifall till utskottets förslag.