Herr talman! Det har framgått med all önskvärd tydlighet i debatten att det finns en bred enighet i denna kammare om att säga ja till regeringens lagstiftningsförslag när det gäller internationella sanktioner – att straffen för överträdelser ska skärpas, att försök och medhjälp till sanktionsbrott ska kriminaliseras och så vidare. Det är naturligtvis bra.

Jag hoppas dock att det också har framgått att det finns några avvikande meningar. Från Centerpartiets sida vill vi mer och tycker att det ligger i vårt intresse att vara tydliga med möjligheten till nationella sanktionsregelverk. Det är inte för att vårt perspektiv är ”Sverige först” eller ”Sverige ensamt” utan för att vi ser behoven av att trycka på för att få effektiva system i EU.

Vi vill också arbeta vidare utifrån en tradition som Sverige har. Som framgår av betänkandet har en ledande tanke i svensk utrikespolitik varit att understödja strävanden som enligt Sverige gagnar FN:s syften, oavsett om det kan ske inom eller utanför FN. Regeringen anför också i propositionen att rekommendationer från FN som ger uttryck för en allmänt omfattad politisk och moralisk förväntan är någonting som en medlemsstat som Sverige ska följa. I grunden ligger här alltså en tanke om att vi ska leva upp till det vi har sagt, att vi ska stå upp för det multilaterala regelverket och FN:s syften och att det ska finnas en allmänt omfattad politisk och moralisk förväntan på en handling.

När det nu finns ett lagförslag som ger minimiregler och möjligheter för medlemsstater att införa mer långtgående nationella bestämmelser tycker vi att det hade funnits all anledning att ta vara på dessa möjligheter.

Vi vill peka på två saker. För det första handlar det om det riksdagen tidigare varit tydlig med och tillkännagett till den dåvarande socialdemokratiska regeringen, nämligen att vi vill se Magnitskijsanktioner. När systematisk penningtvätt och korruption är för handen, något vi utifrån studier från bland annat Europaparlamentet vet hänger nära samman med MR-brott, behöver vi ha möjligheter att införa den typen av sanktioner. Vi har jobbat för att EU ska göra det. Men om EU blockeras, vilket nu händer på grund av att vissa länder inte vill se detta, måste vi ställa oss frågan: Är vi nöjda med det, eller kan vi hitta sätt att öka trycket?

Vi anser att vi ska hitta sätt att öka trycket. Vi vet också att det finns andra medlemsstater som står på vår sida. Låt oss alltså kroka arm med likasinnade för att göra detta möjligt! Det är något som det finns ett brett stöd för i Sverige, och det finns en moralisk förväntan. Då tycker jag att vi måste skapa det utrymmet.

För det andra ser vi nu, som jag tidigare påtalat i replikskiften, en ny verklighet som upprör oss alla från gång till annan. Det kan vara att säkerhetsrådet inte förmår fatta beslut därför att vetorätten utnyttjas av exempelvis Ryssland och dess likasinnade. Ska de kunna blockera och använda sin vetorätt gentemot det som vi uppfattar ligger i FN-stadgans syfte, det som omfattas brett i samhället och där det finns en moralisk förväntan? Ska vi låta dem blockera oss?

Vi anser inte att det är rimligt. Vi måste också här uppdatera vårt förhållningssätt utifrån en ny verklighet.

Detsamma gäller EU. Centerpartiet är för att få majoritetsbeslutsfattande i utrikesrådet och Europeiska rådet när det gäller exempelvis MR-frågor, men det har varit svårt att komma fram. Det vi har möjlighet att göra är att själva fatta beslut. Vi kan precis som andra länder införa nationell lagstiftning som ger oss möjlighet att tillsammans med andra likasinnade införa sanktioner som vi har arbetat fram, egentligen till sista kommatecknet, i EU men som blockeras av ett eller annat land för att detta land ska få en bättre deal antingen med Ryssland eller med någon annan.

Vi har sett det tydligt när det gäller kriget i Ukraina och våra ambitioner att skärpa sanktionerna mot Ryssland. De paketen har tagits som gisslan, antingen för att Ungern under Viktor Orbán vill ha nära relationer med Ryssland eller för att man vill ha en annan utgång i någon annan fråga i EU. Den typen av gisslantaktik bör vi ha möjlighet att frikoppla oss från. Det skulle vi kunna ha om vi, som Centerpartiet föreslår, signalerar att vi är beredda att införa nationella sanktioner.

Det skulle inte vara för att ensidigt införa dem som symbolpolitik. Vi vet att sanktionsinstrumentet i sig är trubbigt. Ska det vara effektivt måste det omfattas av många andra länder. Men om EU-25 eller EU-26 nationellt beslutade om sanktioner skulle det vara effektivt – kanske dessutom tillsammans med Storbritannien, Norge, Kanada och så vidare. Det skulle få effekt.

Så här långt har dock en majoritet i denna kammare tyckt att, som man skriver med anledning av våra förslag, ”folkrättsliga, EU-rättsliga och säkerhetspolitiska skäl talar för att den sedan länge etablerade principiella linjen att Sverige endast genomför sanktioner som har beslutats av FN:s säkerhetsråd eller EU även fortsättningsvis bör följas”.

Denna hållning som majoriteten i utskottet ger uttryck för anser vi är svag. Därför, herr talman, yrkar jag bifall till reservation 4 under punkt 3.