Fru talman! Det blir av förklarliga skäl svårt att hinna svara på alla frågor som ställts här.

Ledamöterna vet också att jag tar tillfället i akt varje gång att reagera mot epitetet SD-regeringen, eftersom det är fel i sak. Och det kommer jag att fortsätta göra. Det är bara att vänja sig eller att säga regeringen.

Till Åsa Westlund kan jag säga att jag inte menar att det räcker med interpellationer. Det skulle aldrig falla mig in att säga åt en ledamot att inte ställa några interpellationer eller frågor till regeringen och oss ministrar. Men jag sa att det nu är ungefär 20 interpellationer som har ställts, och att svaret blir ungefär detsamma kan inte förvåna interpellanterna, eftersom ingenting har ändrats i sak sedan den första interpellationen skrevs. Man får nog förvänta sig att få ungefär samma svar på den 21:a, 22:a och kanske 32:a eller 52:a interpellationen, så länge inga andra budgetförutsättningar ges till myndigheterna.

Jag tycker inte att det är särskilt jobbigt att vi kallas för SD-regeringen. Men jag tycker det är ganska fånigt och fjantigt. Framför allt tycker jag att det är att tala osanning. Man riskerar att ge en bild av att Sverigedemokraterna sitter i regeringen. Det är olyckligt om den bilden ges här i kammaren när kanske tiotusentals människor sitter och tittar. Många skolklasser är också här och besöker riksdagen. Då vill jag ta tillfället i akt och berätta att Sverigedemokraterna alltså inte sitter i regeringen.

Vi fick dock ett valresultat som innebär att över 50 procent av ledamöterna tillhör partier som vill ha en borgerlig statsminister. Det är den demokratin som vi verkar i. Dessutom har vi nu en mycket framgångsrik regering, om jag får säga det själv.

Jag vill ändå avdramatisera lite. Staten är inte närvarande bara genom fysiska kontor. Man kan vara närvarande på många olika sätt. Inte minst den digitala servicen har utvecklats otroligt mycket under senare år. De digitala tjänsterna används i betydligt större omfattning än tidigare. Det är klart att det får någon form av effekt. Det kan vi inte komma ifrån. Dessutom har vi gett myndigheten i uppdrag att jobba mer med mobila och flexibla kontorslösningar för att i framtiden kunna vara närvarande på fler ställen än i dag, om man hittar koncept som är bra.

Samtidigt ska vi komma ihåg att över hälften av kommunerna i Sverige inte har ett statligt servicekontor i dag. Man får ändå hjälp på något sätt av de här myndigheterna, antingen genom att man åker till det närmaste servicekontoret i en annan kommun eller genom att man ringer, mejlar eller hur man nu kan få kontakt med dessa myndigheter.

Sedan får respektive myndighet nu svara för sig när det gäller om den kommer att starta upp ett eget kontor efter att det statliga servicekontoret har lagts ned. Det kan vara så att en av de här fyra myndigheterna vill göra det. Exempelvis kan Arbetsförmedlingen eller Skatteverket vilja öppna ett lokalt kontor på den plats där det tidigare har funnits ett statligt servicekontor. Jag kan inte svara på det här och nu, men det är fullt möjligt att de ser att det behovet finns.

Eva Lindh ställde en direkt fråga: Vad blir effekten? Effekten blir framför allt att fler människor kommer att få längre till sitt närmaste statliga servicekontor. Men många av dem som får längre får kortare avstånd än dem som i dag har det längsta avståndet med de kontor vi nu har.

Vad gäller just Östergötland är Norrköping en av de kommuner där ett servicekontor ska läggas ned. Men de har i dag två servicekontor. Norrköping kommer alltså att fortsätta ha ett statligt servicekontor.

När det gäller den absolut sista frågan jag fick här har jag besökt bland annat Motala, som är en av de kommuner vars servicekontor kommer att läggas ned. Där pratade jag med pressen och svarade på frågor om detta. Jag gömmer mig inte.