Fru talman! Statsrådet säger att svaret står fast. Ja, det gör det – tyvärr, får vi tillägga. Beslutet drabbar verkligen människor av kött och blod. Därför tänkte jag spinna vidare på min kollega Eva Lindhs berättelse om personer som faktiskt existerar och som drabbas hårt av beslutet om nedskärning som regeringen har fattat.

Jag har blivit ombedd att under debatten berätta om Tilda. Tilda bor i Enköping, och hon har använt servicecentret flitigt. Hon är sjukpensionär, och hon har dyslexi och dyskalkyli. Hon har fått hjälp av både Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan via servicekontoret i Enköping.

När jag frågar Tilda vad hon tycker är bra med Statens servicecenter svarar hon: Det finns ingen som är nedlåtande mot mig, och jag får hjälp.

Tilda fortsätter: Nedläggningen påverkar mig på väldigt många olika sätt. Jag har ingen familj som kan hjälpa mig. Efter att jag blev arbetslös hjälpte människorna som jobbar på kontoret mig, för jag behöver mer hjälp än andra. Många blanketter är tuffa för mig, bland annat hoppar bokstäverna lätt i de papper som ska fyllas i. Det är svårt att berätta för vänner hur sjuk jag är och be dem om hjälp. Jag vill inte oroa dem. Jag lever nämligen med 40 procents lungkapacitet, och det gör att jag inte kan resa långa sträckor, exempelvis till Uppsala där närmaste kontor kommer att ligga.

Tilda understryker att hon inte är den enda som befinner sig i en svår situation.

Samtalet med Tilda var känslosamt. Hon ville berätta sin historia för statsrådet i dag, och det var därför jag kallade till debatten. Jag har egentligen bara en enda fråga till statsrådet, som jag hoppas att jag får svar på: Vad vill statsrådet svara Tilda?