Fru talman! Jag tycker att det är olyckligt att statsrådet ägnar så mycket av sin tid åt att skylla på tidigare regeringar. Det är ju faktiskt statsrådet som är infrastrukturminister, men på detta vis duckar han sitt politiska ansvar för Sveriges transportsystem och beredskap.

Låt mig påminna om att Trafikverket är en politiskt styrd myndighet. Det verkar statsrådet glömma. Regeringen har ansvaret för att styra målen, prioritera resurserna och se till att vårt land har en fungerande transportinfrastruktur i kris, till vardags och ytterst i krig. Det är regeringens ansvar att vår infrastruktur präglas av robusthet, egen kapacitet och den statliga rådighet som behövs.

Jag hörde statsrådet prata om trendbrott och också om så kallade historiska satsningar som regeringen gör för att beta av underhållsskulden. Men sanningen är att den underhållsbudget som SD-regeringen presenterat inte på långa vägar räcker för att beta av den massiva underhållsskulden. Vem som helst förstår att en blygsam ökning med 5 procent av anslagen till underhållsskulden i tider av inflation och enorma kostnadsökningar i realiteten snarare innebär nedskärningar.

I det allvarliga säkerhetsläge som Sverige befinner sig i duger det inte. Det är ett historiskt misstag, fru talman. En större del av anslagen behöver gå till järnvägsunderhållet om vi ska klara beredskapen. De satsningar som regeringen lägger fram kommer de kommande tolv åren i bästa fall att räcka till status quo. Det duger inte när robustheten redan är undermålig.

Vi socialdemokrater föreslår 45 miljarder kronor mer till underhållet av järnvägen de kommande tolv åren och 750 miljoner mer redan i år. Det är sådana satsningar som behövs för att bygga ett totalförsvar värt namnet.

Fru talman! SD-regeringen saknar en sense of urgency. Bland de första beslut som den här regeringen tog var att riva upp planeringen av nya stambanor. Men behoven av utbyggd järnväg och kapacitet kvarstår. Trafikverket säger självt i en rapport som kom nyligen att den kapacitet som regeringen rev upp beslutet om behövs. Den enda skillnaden nu är att svenska folket har fått en dubbelsmäll. Man går miste om viktig EU-finansiering. För svenska folket blir notan dyrare och väntan på kritisk infrastruktur längre.

Vår infrastruktur måste byggas stark, inte minst i det säkerhetspolitiska läge som råder. Därför lade jag ett initiativ på trafikutskottets bord om att samla samtliga riksdagens partier i en arbetsgrupp för att enas om infrastruktur och beredskap. Men Tidöpartierna röstade nej. De ville inte ens bereda frågan vidare. I en tid när vi behöver samlas väljer regeringspartierna att gå i precis motsatt riktning – mer splittring.

Mina frågor till statsrådet kvarstår. Vi behöver politisk samling för att stärka vår motståndskraft. Anser statsrådet verkligen att ett fragmentiserat, avreglerat järnvägssystem är optimalt för att möta kris eller ytterst krig?