Herr ålderspresident! Jag kan se poängen med att hålla ihop kompetens. Om man nu har sin placering någon annanstans än där de övriga kollegorna är kanske det ändå är en ganska svag koppling.

Jag förstår inte riktigt hur köerna till barn- och ungdomspsykiatrin blir kortare därför att man flyttar en yrkesgrupps anställning från kommunen till regionen.

Jag tror fortfarande att det handlar om att regeringen måste slanta upp pengar i budgeten för både kommuner och regioner. Ledamoten får gärna utveckla hur det skulle gå snabbare att komma in på barn- och ungdomspsykiatrin på grund av ändrade anställningsförhållanden för kuratorn eller skolpsykologen.

Jag håller helt med ledamoten om att det inte behöver kosta jättemycket pengar att göra rätt saker. Jag delar verkligen frustrationen när det gäller den bristande förmågan att jobba evidensbaserat för att förebygga mobbning. Det gäller också den bristande förmågan för skolväsendet att jobba med hälsofrämjande insatser på universell nivå i skolan.

När det gäller detta med ordning och reda skulle jag jättegärna vilja höra hur en skriftlig överenskommelse mellan skolan och föräldrarna om självklara saker skulle ändra någonting.

När förslaget kom hade jag några praoelever från årskurs 8 på besök här i riksdagen. Jag frågade dem vad de tyckte. Det är bra att gå till experterna. Då sa de: Det är inte så att de som är bråkiga i klassrummet är det för att de inte vet att man inte får slåss.

De trodde inte riktigt på att en överenskommelse mellan rektor och föräldrarna skulle göra susen. Vad tror ledamoten?