Herr ålderspresident! Som vanligt uppskattar jag väldigt mycket när Mathias Bengtsson lyfter frågan om psykisk ohälsa, där jag vet att det finns ett genuint intresse och engagemang. Det är väldigt uppskattat, för vi kan konstatera att många barn i svensk skola mår riktigt dåligt. Välmåendet i skolan måste bli bättre. I slutändan är barn tvingade att vara i svensk skola, och då borde vi också vara tvingade att ta väl hand om dem, kan man tycka.

När man tittar på dem som mår dåligt och hur de klarar skolan ser man att de som inte klarar skolan mår sämre. Och de som mår sämre klarar också skolan sämre. Det är ibland lite svårt att veta i vilken ordning det kommer. Men vi kan konstatera att de som klarar sig bättre i skolan mår mycket bättre.

I Sverige har vi en enorm utslagning. Det är varje år 20 000 elever som går ut skolan utan behörighet att gå vidare. De får veta att de inte är good enough, och det är ungefär det de får veta. Så har det varit under väldigt lång tid. Med regeringens reformer kommer det att vara minst 100 000 elever till innan vi har kommit någonstans.

När man inte satsar de pengar som behövs och när man fortsätter att acceptera obehöriga lärare, som ju ger lägre resultat, vet vi att detta kommer att fortsätta bidra till ökad psykisk ohälsa. Det gör i sig att vi kommer att fortsätta se detta. Vi kommer att fortsätta sitta kvar i det här vansinniga systemet, där elever slås ut i en helt ofattbar omfattning jämfört med i alla andra jämförbara länder – på grund av det system vi har. Det är det som skapar ohälsan.

Vi har pratat mycket om utredningar, och det kommer säkert att komma upp igen. Men det händer ju ingenting när det gäller det som faktiskt kan göras redan nu – saker som gör skillnad på kort sikt, som att öppna upp gymnasieskolorna etcetera. Jag skulle jättegärna vilja veta hur Mathias Bengtsson ser på möjligheterna att på kort sikt göra något åt det som är det riktiga problemet, nämligen den stora utslagningen.