Herr ålderspresident! Jag är några år äldre än Niels Paarup-Petersen. Jag tror inte han minns jättemycket från tidigt 70-tal. Jag gick i skolan då. Jag började grundskolan 1969 i Malmö, på Hagaskolan. Jag hade ett flertal invandrare som mina närmaste kamrater. Deras föräldrar pratade rätt taskig eller obefintlig svenska, i alla fall ett bra tag. Men konstigt nog pratade barnen flytande svenska – malmöitiska, till och med. Det fanns inte ett spår av brytning. Jag vet inte, men jag minns att det var så. Därför vill jag bara korrigera ledamoten. Men det är önskvärt att alla kan prata svenska, för det handlar självklart om de vuxna i arbetslivet också. Det förstår jag.

Vi har inte gått ut med något om att alla skolor ska tvingas att ha behöriga lärare. Jag önskar att man kunde göra det, men det finns inte så många behöriga lärare. Om Niels Paarup-Petersen har en magisk formel för att få fram detta – ta fram den! Självklart vill vi att skolan ska ha behöriga lärare. Det är inte konstigare än så.

Vi har inte riktigt en socialistisk syn på detta. Vi tittar ofta på kvalitet. Det finns absolut kvalitetsbrister i både kommunala skolor och friskolor. Vi vill fokusera på resultat. Det handlar om resultat.

Det pratas om vinster och så vidare. Ja, det finns kommunala skolor som gör vinster. Vi har rätt taskiga kommunala skolor i Malmö, och de har en sådan administration att man inte kan tro att det är sant. Där finns pengar att spara; det vet jag. Jag tror att Niels Paarup-Petersen också vet det, för han känner till ganska bra hur det funkar i Malmö.