Herr talman! Jag står givetvis bakom alla våra reservationer, men jag nöjer med mig att yrka bifall till reservation 18.
Det är ingen hemlighet att Sverige inte är självförsörjande på livsmedel förutom när det gäller några få varor: spannmål, morötter och socker. När det gäller att öka vår självförsörjning kommer jordbruk och lantbruk därmed i fokus. Det saknas verkligen inte incitament för att skydda och även öka arealen av jordbruksmark när säkerhetsläget i Europa ser ut som det gör.
Jag menar att det är mycket angeläget att i största möjliga mån skydda jordbruksmark från att exploateras för till exempel så kallade solcellsparker. Precis som vid vindkraftsetableringar är detta långt ifrån några parker, utan det är stora industrianläggningar för produktion av energi.
Detta handlade om marken. Nu till något helt annat: vatten. Vatten är ett farligt gift vilket omger Visby stift, skrev Falstaff Fakir i sin välkända bok En hvar sin egen professor eller Allt menskligt vetande i sammandrag. Den har ni säkert läst – eller?
Skämt åsido, herr talman! Nu är det ju inte bara Visby stift som omges eller berörs av vatten. I stort sett allt i vår tillvaro är mer eller mindre beroende av vatten. Vatten är vårt i särklass viktigaste livsmedel. Och vi är ju ganska lyckligt lottade i vårt land som i stort sett alltid har tillgång till drickbart vatten. Men vi tar i alltför stor utsträckning vårt vatten för givet, vill jag påstå.
I EU:s vattendirektiv kan man i inledningen läsa: ”Vatten är ingen vara vilken som helst utan ett arv som måste skyddas, försvaras och behandlas som ett sådant.”
Sveriges vatteninfrastruktur består av 20 000 mil ledningar. Det är lika långt som fem varv runt jorden. Mycket av ledningsnätet är byggt på 1960- och 1970-talen och har alltså varit i bruk i mer än ett halvsekel. I landets kommuner finns det ett stort underhållsbehov. På många håll finns det en underhållsskuld, och på grund av regelverket har man svårt att finansiera renovering och underhåll. Vi har siffror på förskräckliga summor här – upp till 800 miljarder. Reglerna för finansiering bereds just nu i Regeringskansliet. Vi ser verkligen fram emot att reglerna för detta förändras till det bättre för kommunerna.
Ansvaret för våra vattentjänster ligger i väldigt mångas händer. Det är kommunen, länsstyrelsen, Havs- och vattenmyndigheten, Sveriges geologiska undersökning, SMHI, Livsmedelsverket, MSB, Naturvårdsverket, Jordbruksverket, Skogsstyrelsen och Boverket – ja, ni hör ju själva.
För att man ska kunna försäkra sig om bästa möjliga samverkan och samordning mellan alla dessa myndigheter menar vi att det behövs en nationell samordningsfunktion. Visserligen förordar Va-beredskapsutredningen en bättre samverkan mellan de olika aktörerna, men vi menar att utredningen inte går tillräckligt långt där. Det räcker inte med uppmaningar.
En annan sak som inte kan förbises är säkerheten för våra vattenanläggningar. Vi har ju sett att man bara genom att bryta upp ett hänglås kan stoppa vattendistributionen till ett samhälle i flera dygn, och vi kan bara spekulera i hur många anläggningar med lika bristande säkerhet det finns i landet. Att uppgradera säkerheten för alla anläggningar i Sverige är en omfattande utmaning, och det kommer att kräva omfattande investeringar som det ännu inte planeras för.
I Ukraina ser vi hur Ryssland riktar attacker mot olika delar av infrastrukturen. Mycket riktas mot eldistribution men även mot vatten- och avloppsnät. Än så länge ser vi hur man ganska snart lyckas återställa eldistributionen och också hur man ganska snart kan distribuera dricksvatten till samhällena. Men när avloppsnätet skadas eller förstörs flyttar de flesta, eller så blir de evakuerade.
I ljuset av hur kriget bedrivs måste man fråga sig: Hur genomtänkt är det egentligen att centralisera olika verksamheter? När det gäller till exempel sjukvård är det en uttalad fördel att ha mindre, utspridda enheter jämfört med att ha stora centrala anläggningar. Detsamma bör gälla även vatten och avlopp.
(Applåder)
I detta anförande instämde Mikael Eskilandersson (SD).