Herr talman! När vi pratar om kriminalvården är det lätt att vi fastnar i polisarrester, häkten och anstalter. Vi pratar om antalet intagna och den platsbrist vi ser i dag. Jag skulle i stället vilja lägga några minuter på att prata om frivården, den del av kriminalvården som tar hand om dem som befinner sig i kriminalvårdens försorg men inte är inlåsta. Jag vet att kriminalvården också hanterar folk som är inlåsta, men vi lämnar de klienterna åt sidan för en stund.

Personalen i frivården, frivårdsinspektörerna, har kontroll på dem som är dömda till straff utanför anstalt. Det handlar om dem som är dömda till skyddstillsyn, samhällstjänst, villkorlig dom och elektronisk fotboja. Frivårdsinspektörerna gör även den så viktiga personutredningen, som domstolarna sedan använder i sin utvärdering när de ska utdöma straff.

En stor del av frivårdens uppgifter handlar också om att stödja den straffade och se till att det finns ett liv efter straffet. På så sätt är frivården en jätteviktig del av kriminalvården när det handlar om att förebygga återfall.

För några veckor sedan var jag i Östergötland och träffade några som arbetar inom frivården i Norrköping och Linköping. Det var ett väldigt positivt möte. Jag slogs av med vilken hängivenhet dessa frivårdsinspektörer tog sig an sitt jobb, vilken ambition de hade och hur de brann för arbetet. De visade verkligen förståelse för jobbet, både genom att de måste vara tuffa och bestämda och fatta jobbiga beslut och genom att de hade empati och engagemang för klienterna. Så till alla inom kriminalvården: Har ni en frivård som den i Östergötland kan ni vara stolta!

Herr talman! Men – nu kommer men:et – kriminalvården står, som vi har hört i dag, inför stora utmaningar framöver. Man har i dag strax under 100 procents beläggning. Detta är ändå efter att man har infört dubbelbeläggning. Man har också, som vi har hört tidigare, gjort om utrymmen som annars skulle ha använts till annat till celler. Man har dammsugit Sverige på fastigheter att kunna göra om till fängelser. Man försöker helt enkelt trolla med knäna för att få fram andra lösningar – moduler och så vidare.

Men för att inte återigen hamna på över 100 procents beläggning måste Kriminalvården hitta fler sätt att lösa platsbristen, och man jobbar frenetiskt med detta. Jag träffar regelbundet ledningen för Kriminalvården, och de har mitt största förtroende; de gör verkligen vad de kan.

Vi vet också att ett par nya anstalter är på gång och håller på att byggas, och fler är projekterade. Vi behöver inte älta att denna utbyggnad sker 15 år för sent. Jag hörde förut att sverigedemokraten menade att man pratade om detta 2010. Jag vill påminna om att Liberalerna stod i den här talarstolen 2004 och sa att vi nu måste börja bygga fler fängelser. Det står alltså 1-0 till Liberalerna mot Sverigedemokraterna.

Men – nu kommer ett men till, herr talman – en utökad kriminalvård kommer också att kosta pengar. När det gäller frivården kommer den förmodligen att få fler klienter att hantera och kommer därför att behöva växa. Det handlar om förslaget om att utöka användandet av fotbojor och ifall detta kommer att ta över i stället för inlåsning. Vi har hört att Trygghetsberedningen har föreslagit att man vid en straffsats på upp till ett och ett halvt år ska dömas till fotboja i stället för till inlåsning.

Detta kommer att innebära en högre belastning på frivården. Bland annat måste logistiken hanteras. Det kommer att medföra fler besök av frivården hos klienterna. Det blir fler klienter som ska övervakas, fler fotbojor som ska installeras i hemmen och så vidare. Framför allt måste det köpas in fler fotbojor, och då går det inte att köpa dem som är billigast.

Jag hoppas, slutligen, att regeringen tänker på detta och tar i ordentligt när man ska ta fram en budget nu i höst. Ska vi ha en fungerande kriminalvård och fortsätta ha en välfungerande frivård måste det få kosta. Jag skickar med detta till dem som ska förhandla om budgeten framöver, inte bara i år utan även kommande år.