Herr talman! Jag vill yrka bifall till reservation 6.

För Vänsterpartiet är det viktigt att Sverige har en välfungerande kriminalvård som fungerar brottsförebyggande och bidrar till ett tryggare samhälle. Vår kriminalvård har tidigare varit ett föredöme utomlands och internationellt. Så är det inte längre.

Det är ingen överdrift att den svenska kriminalvården nu utmanas till bristningsgränsen av Tidöpartiernas paradigmskifte. Det är en repressiv politik som kräver allt fler och allt längre straff. Vi har kötider till anstalter, häkten och fängelser, och många avtjänar i dag hela sitt fängelsestraff i häkte. Det är överfullt. Dubbelbeläggningar gäller så snart ett bostadsrum är sex kvadratmeter stort eller mer. Det är inte mycket, men där går gränsen för att man ska ha två boende.

Kriminalvårdens målsättning Bättre ut, alltså att man vid frigivning ska komma ut bättre än när man kom under kriminalvårdens hägn, utmanas och riskerar att bli det som Sverigedemokraterna önskat: billig förvaring och närmast ett straffverk.

Vi menar att det inte får handla om ren inlåsning eller förvaring. Det innebär ju att alla skulle riskera att komma sämre ut och bli farligare under och efter fängelsevistelsen. Risken med en sådan här täthet är också att de som inte har så allvarlig kriminalitet tidigare rekryteras in och fascineras av dem som har det och i trängseln kanske inte klarar av att värja sig mot övertalningsförsök.

Jag vill också nämna att brottsligheten faktiskt minskar i Sverige. Vi kan dock inte bara vara glada över det, för både forskningen och andra ser att det handlar om färre men värre brott som begås.

Kriminalvården måste rustas för att möta både dem som är farligt våldsbenägna och dem som har gjort sig skyldiga till mindre allvarliga brott. Det bör leda till en variation av insatser, från genomgripande strukturförändringar och krav på myndighetssamarbete ned till små men kanske för vissa helt avgörande insatser i hur man till exempel planerar inför att möta en frihetsberövande insats eller inför att man ska lämna en sådan – praktiska saker som gör att du är lite mer rustad när du möter din nya verklighet.

Den platsbrist som råder nu skapar inte bara press och stress hos de boende på anstalterna – den tränger också undan rum som tidigare har använts för besök, sysselsättning, utbildning eller behandling. Återfallsförebyggande insatser begränsas alltså.

Ett exempel är att två tredjedelar av besöksrummen på anstalterna inom klass 1 och 2 har blivit bostadsrum i stället. Det påverkar det psykiska klimatet och orsakar stress och oro. Trängseln skapar naturligtvis risk för konflikter och våld i olika grupper bland de intagna och de anställda. Personalen utmanas också av hot och otillåten påverkan med risk för våld.

Jag lägger märke till att man har uppmärksammat kvinnor mer än tidigare. Kvinnor, som tidigare främst greps för narkotikabrott, kommer nu in för mer gängrelaterade brott. Man noterar även att de är i sämre psykiskt skick än tidigare och att de ofta har varit utsatta för allvarliga övergrepp. Deras brottsofferstatus är viktig att uppmärksamma, men jag ser tyvärr inte spår av det när det handlar om de manliga klienterna.

Det ni hörde mig uttala i talarstolen nyss, som jag har gjort flera gånger tidigare, handlade om att de som upplever våld under uppväxten löper ökad risk för att själva senare begå allvarliga brott. Vi måste bryta den machokulturen. Det är många som ser och reagerar på detta numera. Polisen gör det, Barnombudsmannen gör det och Bris gör det. Många pekar på att vi skulle kunna vinna mycket på att se och stödja dessa unga brottsoffer så att de inte blir kriminella.

Jag vill även beröra kompetensförsörjningen. Den är också väldigt oroande. Nyanställda lämnar kriminalvården i oönskad omfattning. I texterna tar man upp personaleffektiva anstalter. Jag kan fundera över vad det är. Jag gissar att det handlar om att inte skapa för många trånga utrymmen och att det ska vara lätt att röra sig för personalen. Men jag förstår ändå inte riktigt hur det ska hjälpa, även om man naturligtvis bör planera klokt för nya anstalter.

Det kommer att krävas massor av nyanställningar för att hantera expansionen. Det bollas med siffror på åtskilliga tusen årsarbetsplatser. Där måste man anstränga sig. Det krävs en bra arbetsmiljö. Det riskerar man att inte ha i trånga fängelser.

Trygghetsberedningen har nämnts tidigare. Jag var delaktig i den utredningen. Det gav spännande men också oroande inblickar i hur situationen ser ut inom kriminalvården i dag. Det finns åtskilliga brister som förslagen i beredningens betänkande försöker peka på och lyfta fram och som borde gå att åtgärda men som kräver resurser.

Jag kan glädjas åt att vi i vissa delar var ense om sådana förslag, och det förvånade mig lite grann. Det gladde mig att man bland annat kan överväga ytterligare exempel där den dömde avtjänar en del av sitt straff med fotboja i stället för i fängelse. När det handlar om vissa mindre allvarliga brott skulle man helt och hållet kunna avtjäna sitt straff med fotboja. Trygghetsberedningen drog gränsen vid fängelsestraff på ett och ett halvt år. Fler har kunnat stödja sådana förslag i andra utredningar. Det är min förhoppning att sådana åtgärder väljs och utvecklas.

I kostnadsberäkningarna för vad expansionen av kriminalvården ska kosta har det framöver skissats på 10 miljarder. Där skulle jag innerligt önska att åtminstone en del av dessa miljarder gick till konkret förebyggande verksamhet så att vi får färre i kö till att sitta i häkte eller i fängelse.