Herr talman! Regeringen har nu inlett den största offensiven mot brottsligheten i svensk historia. Det handlar om en förstärkning av hela rättskedjan, nya verktyg till brottsbekämpande myndigheter, en helrenovering av det brottsförebyggande arbetet och en fullständig översyn av hela strafflagstiftningen.

Vi flyttar fokus från gärningsmannen till brottsoffret. Straffen ska spegla brottens allvar. Regeringen avser att införa dubbla straff för brott som utförs i gängkriminella miljöer. Dagens form av mängdrabatt ska avskaffas, och reglerna om villkorlig frigivning skärps.

Fängelsestraffet syftar till att ge brottsoffret upprättelse och att ge förövaren möjlighet att efter straffet återinträda i det öppna samhället som en laglydig samhällsmedlem. Men fängelsestraffet syftar också – inte minst – till att skydda samhället från farliga gärningsmän.

För att klara allt detta behöver kriminalvården byggas ut kraftigt.

I budgetpropositionen för 2025 planerar regeringen att öka Kriminalvårdens budget med 11 miljarder kronor från 2023 till 2027. Det motsvarar en ökning av budgeten med 75 procent.

I regleringsbrevet för 2025 gav regeringen Kriminalvården i uppdrag att i samband med budgetunderlaget för 2026 lämna in en platskapacitetsrapport för perioden 2025–2034. Kriminalvården överlämnade sin rapport i mars. I rapporten tar man i beaktande det beräknade kapacitetsbehovet med anledning av förslagen i Tidöavtalet och utgår från att samtliga straffskärpningsförslag i regeringens reformagenda träder i kraft under mandatperioden.

I platskapacitetsrapporten redovisar Kriminalvården fyra olika scenarier med ett spann på 19 000–41 000 intagna på anstalt 2034. Det innebär en ökning på mellan 140 och 420 procent, beroende på vilket scenario som följs.

Men för att ha det självklara sagt: Antalet intagna på anstalt är också till sin natur beroende av brottslighetens utveckling. Regeringens offensiv mot kriminaliteten syftar till att Sverige ska bli ett tryggare och säkrare land.

I slutet av maj kommer Petra Lundh att lämna över den utredning där regeringens stora straffrättsliga reformer bereds. Efter att utredningen har remitterats kommer regeringen att återkomma med en proposition med betydande straffrättsliga reformer. Det kommer först då att vara möjligt att med större säkerhet bedöma behovet av antalet anstaltsplatser i ett längre perspektiv.

Men en sak är säker: En kraftig utbyggnad av häkten och anstalter kommer att vara nödvändig under den tioårsperiod vi har framför oss. Det handlar om att fortsätta att förtäta och dubbelbelägga inom befintliga anstalter och häkten, att bygga nya anstalter i Sverige, att pröva möjligheten att hyra anstaltsplatser utomlands och att i fler fall överföra straffverkställigheten till den dömdes hemland i de fall det handlar om utländska medborgare.

I februari tillsatte regeringen en nationell samordnare för kriminalvårdens expansion. Samordnaren ska samverka med kommuner, fastighetsmarknaden och statliga myndigheter i syfte att underlätta tillskapandet av häktes- och anstaltsplatser samt kartlägga och analysera hinder för en skyndsam och kostnadseffektiv expansion av kriminalvården.

Herr talman! Vi behandlar i dag ett motionsbetänkande där motionsyrkanden om kriminalvården från allmänna motionstiden behandlas. I många av motionerna framförs kloka synpunkter som man kan känna stor sympati för. Utskottets majoritet föreslår emellertid att samtliga motioner avslås, i de flesta fall för att det redan finns tillkännagivanden från tidigare riksdagsår, att arbete redan pågår på Justitiedepartementet eller att uppdrag har getts till myndigheter eller utredningar.

Vad gäller frågan om överbeläggning på häkten och anstalter konstaterar utskottet att detta är ett uppenbart problem som innebär utmaningar till exempel när det gäller säkerhet, arbetsmiljö och det återfallsförebyggande arbetet. Det pågår dock ett intensivt arbete med att utöka antalet fasta platser på häkten och anstalter. Det pågår planering för nya anstalter, och det byggs nya anstalter. Regeringen har också gett Kriminalvården i uppdrag att redovisa förslag på åtgärder som skulle kunna bidra till en snabbare och mer kostnadseffektiv expansion av platskapaciteten och vid behov föreslå nödvändiga författningsändringar.

Det kan i sammanhanget också nämnas att Specialfastigheter, som tidigare har nämnts i debatten och som är det statliga bolag som äger många anstalter och häkten i vårt land, nyligen sålde flera fastigheter inom försvarssektorn, bland annat Försvarsmaktens högkvarter, till Fortifikationsverket för 8,2 miljarder kronor. Förutom att det frigör mycket kapital för Specialfastigheter att investera i Kriminalvårdens verksamhet ger det också ökade möjligheter för Specialfastigheter att fokusera på kriminalvårdens behov – nog så viktigt.

Herr talman! Personer som upprepade gånger begår brott står för en mycket stor andel av den totala brottsligheten i samhället. Ett effektivt återfallsförebyggande arbete kan därför ge stora vinster för den enskilda individen såväl som för samhället. En av kriminalvårdens grundläggande uppgifter är att verka för att återfall i brott förebyggs, bland annat genom att samverka med andra aktörer i samhället.

Vad gäller frågan om strukturella hinder för det återfallsförebyggande arbetet kan jag verkligen understryka behovet av stärkt myndighetssamverkan. Det är bland annat mot den bakgrunden som regeringen omarbetade direktiven för den parlamentariska Trygghetsberedningen och riktade in utredningen mot det återfallsförebyggande arbetet.

Trygghetsberedningens uppdrag var att kartlägga vilka kompetenser som i dag är involverade i det återfallsförebyggande arbetet, att analysera hur inblandade aktörer på ett bättre och effektivare sätt gemensamt kan bidra till att minska återfall i brott samt att lämna förslag på hur det återfallsförebyggande arbetet kan förstärkas.

Regeringen har således redan uppmärksammat de brister som finns vad gäller samverkan mellan olika aktörer i det återfallsförebyggande arbetet. Utredningen har remitterats, och arbete pågår nu i Regeringskansliet med slutsatserna.

Men det går inte heller, herr talman, att bortse från det släpphänta sätt på vilket vi i Sverige har hanterat personer som gång på gång återfaller i brott. En viktig del i den pågående straffrättsutredningen är därför att återfall i brott mer än i dag ska verka i skärpande riktning i straffmätningen. I klartext: Den som återfaller i brott kommer att få mer kännbara påföljder.

Herr talman! Även om det i dag är svårt att bedöma det exakta antalet intagna på häkten och anstalter om tio år är det uppenbart att en kraftfull utbyggnad av kriminalvården kommer att krävas. Var och en inser lätt magnituden i den utmaningen. Det handlar naturligtvis om den fysiska utbyggnaden i sig men också om kriminalvårdens kompetensförsörjning. Men att det är svårt förändrar inte det faktum att det är nödvändigt.

Regeringen genomför nu ett paradigmskifte i rättspolitiken. Det kommer att kräva fler platser i häkten och anstalter, något som innebär att vi flyttar fokus från gärningsmannen till brottsoffret och att straffen ska spegla brottens allvar.

Jag vill avslutningsvis yrka bifall till utskottets förslag i betänkandet och avslag på samtliga motioner.

(Applåder)