Fru talman! Jag yrkar bifall till reservation 1. Jag gör det för Vänsterpartiets räkning därför att det vore en viktig reform om vi på allvar kan markera mot psykiskt våld och kontrollerande beteende.

Jag vill gå tillbaka lite grann historiskt och nämna kvinnofridsreformerna i slutet av 90-talet. De hade till syfte att minska fokuset på hur man såg nästan enbart på det fysiska våldet för att i stället försöka se de psykiska effekterna av våldet, det vill säga en vridning mot såren inombords, det mest smärtsamma, som sitter kvar som sår även om blåmärken och benbrott har läkt.

Där skedde alltså ett juridiskt paradigmskifte. Man skulle inte se varje gärning som en isolerad händelse, utan det kunde vara fråga om ett förlopp där man skulle markera mot upprepningen. Så gjorde man i lagtexten genom att införa brottet grov fridskränkning om handlingen sker i nära relation. Om det var en man som angrep sin kvinna var brottet grov kvinnofridskränkning. Detta lyckades delvis. Tolkningen av de psykiska effekterna som det allvarliga i brottet har dock klingat av i rättstillämpningen. Det är fortfarande så att man fokuserar mest på det fysiska våldet i rättsväsendet.

Det har ändå kommit efterföljande kriminaliseringar som har byggt på frågan om upprepning. Det är inte minst viktigt att nämna barnfridsbrottet i sammanhanget. Där kan vi nu inkludera det psykiska våldet som ett moment även i barnfridsbrottet och markera att våldet är av extremt allvarlig betydelse för barn.

Promemorian som nämns i betänkandet som vi egentligen diskuterar när vi pratar om psykiskt våld kom redan i augusti 2022. Där fanns kloka resonemang om hur det här våldet fungerar och vad detta skulle kunna inkludera, inklusive att föra in ekonomiskt våld och det kontrollerande beteendet i det psykiska våldet. Det var väldigt klokt tänkt. Men promemorian lämnades in, och regeringen bestämde stoppdatum för remisstiden till den 15 november 2022. Det är mer än två år och fem månader sedan. Sedan har regeringen ruvat på hur man ska formulera straffbestämmelserna.

Jag menar att det kan vara klokt med eftertanke här. Det förekom nämligen några kritiska kommentarer om att man ville ha förtydligande i lagtexten, vilket förstås är viktigt. Men ska det ta så här lång tid? I andra fall, där det inte har handlat om kvinnors och barns utsatthet, har regeringen skyndat mycket mer.

Man hävdade att det var framför allt bland rättsväsendets aktörer som det fanns tveksamheter. Det var oerhört intressant att läsa remissvaren över huvud taget. De visade på en väldigt varierande våldskompetens, inte minst från rättsväsendets sida. Det som störde mig mest var Åklagarmyndigheten, som menade följande om det ekonomiska våldet: ”Det kan i detta sammanhang inte bortses från den starka motivbild som kan finnas för målsäganden att i efterhand påstå oriktiga förhållanden i syfte att undvika återbetalningsansvar.”

Det fanns många fler inom rättsväsendet som hade en mycket mer realistisk inblick i vad det här våldet innebär. Stockholms tingsrätt pratade om en våldsregim. Svea hovrätt markerade att en reform var ett viktigt steg i rätt riktning. Lunds universitet markerade att det var oerhört viktigt att också få ett språk för vad många kvinnor och barn upplever och det lidande som det här medför.

Umeå universitet gjorde detsamma och visade också på att det kan bli farligt om vi delar upp våldet i för många olika sorter. De pågår väldigt ofta parallellt och förstärker varandra. Det är en markering, som också många andra har gjort, mot att vi inte får fragmentisera våldet. Det är något som pågår och som sammantaget får allvarliga konsekvenser. Inte sällan kommer det psykiska våldet i en relation först, och sedan byggs det på med kanske alla de andra våldsformerna.

Jag vill också lyfta upp Istanbulkonventionen. Det är först när vi kommer till remissvaren från ideella organisationer som den lyfts fram. Man markerar att psykiskt våld och ekonomiskt våld ingår i det som vi enligt konventionen har åtagit oss att agera mot.

Jag vill även komma in på regler om bodelning, som vi har diskuterat en del i den här kammaren. Bodelningsreglerna kan ge utrymme för ytterligare former för ekonomiskt våld.

Under min tid som lektor vid Umeå universitet undervisade jag i bland annat familjerätt. Vår lagstiftning hade länge texter som markerade att om ett långt äktenskap där kvinnan hade varit hemma och servat mannen som gjort karriär slutade i skilsmässa, som inte sällan handlade om att mannen hade träffat en yngre kvinna, skulle mannen vara skyldig att ge underhåll, i varje fall under en övergångsperiod. Då skulle kvinnan kunna etablera sig på arbetsmarknaden på något sätt, till exempel genom att gå en kortare utbildning.

Jag minns reaktioner från studenterna efter några år, då vi kanske hade kommit längre med jämställdhetstänket. De sade: Men ska han aldrig bli av med henne? I dag frågar vi oss i stället om hon aldrig ska bli av med honom. Det kan handla om konstruktioner med skulder, borgensåtaganden och andra förpliktelser som mannen har förbundit sig till och som kvinnan blir fast i.

Jag vill avslutningsvis säga något som jag ofta har sagt i talarstolen. Det våld som vi ser i familjerna och de nära relationerna riskerar att sprida sig och också komma in i det som vi lätt fokuserar ännu mer på; det handlar om gängkriminaliteten och sprängningarna. Det är självklart väldigt allvarligt. Men vi får inte bortse från vad grunderna kan vara.

Vi har i dag ännu mer dokumentation och forskning som visar att de flesta av förövarna har upplevt våld tidigt i livet. Jag tror att det finns anledning att ta hand om de unga brottsoffren väldigt mycket mer, så att inte de också blir förövare.