Fru talman! Vi genomförde en stor kriminalvårdsreform på 70-talet, och nu skådar vi resultatet. Vi har i decennier arbetat med olika typer av brottsförebyggande insatser. Vi har också liberaliserat synen på brottslingar och ansett dem vara någon typ av offer som utan egen förskyllan dras in i kriminalitet. Allting har varit samhällets fel.

Nu ser vi resultatet av detta. Den organiserade brottsligheten har fått växa sig stark. Det våldsbrottslighet vi nu beskådar har fått växa sig stark utan att man har gjort någonting.

Vänstern säger hela tiden att man måste satsa mer på brottsförebyggande åtgärder, precis som om vi inte skulle ha gjort det. I min hemstad Malmö har vi slängt in miljoners miljoner i brottsförebyggande insatser för att fixa de utsatta områdena, bland annat i Rosengård. Vi har satsat mer på bland annat lärare och lärartäthet. Har det hjälpt? Nej, det har det inte.

Nu lägger vi om straffrätten på så sätt att straffen skärps för de grövsta brottslingarna. Sedan finns en skala för vilka typer av brott som ska leda till frihetsberövande påföljder, fotboja eller skyddstillsyn och villkorlig dom. När vi tittar på den typen av brott vi nu bekämpar ser jag ingen anledning att pilla med brottsförebyggande åtgärder. De unga har redan fallit in i mönstret, och de blir förhärdade kriminella innan de fyller 15. Då måste vi göra insatser. En del är att skärpa straffen för de tyngst kriminella.