Herr talman! Den humanitära situationen i Demokratiska republiken Kongo, även kallad DRK, är en av de värsta i världen och drabbar en fjärdedel av befolkningen direkt. Miljontals människor är på flykt, och hårdast drabbade är kvinnor och barn. FN och internationella människorättsorganisationer har gång på gång rapporterat om systematiska massakrer, etniskt motiverade våldsdåd och sexuellt våld som används som vapen i konflikten. Sjukdomar som kolera och mpoxvirus sprids, och många lider av hunger och undernäring.

Rwanda har spelat en avgörande roll i konflikten genom sitt stöd till väpnade grupper i östra Kongo och sin systematiska plundring av landets naturresurser. Flera FN-rapporter har belyst hur Rwanda genom sin inblandning i konflikten exporterar konfliktmineraler som ofta är kopplade till allvarliga människorättsbrott. EU:s och Sveriges handel med Rwanda måste därför granskas noggrant för att säkerställa att vi inte indirekt bidrar till att finansiera våldet och plundringen av Kongos resurser.

Rwanda är ett land med en fruktansvärd historia. Folkmordet 1994 finns tydligt kvar i vårt minne men såklart särskilt i minnet hos alla dem som bor och lever i Stora sjöregionen i hjärtat av Afrika. Dagens konflikter har ofta rötter bakåt i historien, ofta på grund av europeisk imperialism.

Sedan folkmordet har Rwanda haft en fantastisk återuppbyggnad. Med hjälp av det internationella samfundet tillsammans med lokala traditioner för konfliktlösning och ansvarstagande har samhället läkts och byggts upp på nytt. Rwanda är i dag på många sätt ett välfungerande samhälle och en stat som ligger i framkant i många aspekter. Partnerskapet med internationella partner och länder har varit starkt under många år.

Samtidigt är Rwanda ingen fullfjädrad demokrati. Sedan folkmordet har landet styrts av en enda president, Paul Kagame. Den demokratiska utvecklingen har stannat upp, och Rwanda utnyttjar nu att man har blivit en starkare aktör i regionen genom sin militära kapacitet.

Det internationella ansvaret stannar inte vid Rwanda. Det finns väldokumenterade exempel på att europeiska företag direkt eller genom underleverantörer profiterar på den illegala exploateringen av mineral i Kongo. Genom att köpa mineral som till exempel guld och kobolt från konfliktområden bidrar dessa företag till att finansiera väpnade gruppers fortsatta våld, vilket förvärrar den humanitära katastrofen. Trots olika internationella initiativ finns det fortfarande allvarliga brister i spårbarheten och kontrollen av dessa leverantörskedjor.

Sveriges politik måste vara tydlig och konsekvent när det gäller att motverka folkmord, grova människorättsbrott och illegal exploatering av naturresurser, oavsett var det sker i världen. På samma sätt som handelspolitiken används för att utöva påtryckningar i andra konflikter bör såväl vår egen handel som EU:s regler och sanktioner kopplat till dessa frågor ses över.

Jag vill tacka ministern för svaret. Flera delar i det var väldigt bra och tydliga. De frågor vi ställer från Vänsterpartiets sida i dag handlar om vad man kan göra för att säkerställa att Sverige inte bidrar till finansiering av väpnade grupper, om regeringen överväger eventuella skärpta regler eller sanktioner mot Rwanda och andra väpnade grupper och om man kan stärka regelverket på något sätt när det kommer till handel där man riskerar att bidra till konflikter genom illegal exploatering av naturresurser. Kan man säkerställa att svenska och europeiska företag inte deltar eller indirekt finansierar konflikter på det sätt som det finns risk för i Kongo?