Herr talman! Jag vill passa på att tacka både Lorena och Håkan för att ha initierat denna debatt. Jag tackar även statsrådet Dousa, som är här och svarar och debatterar med oss.

Det finns ett par saker som regeringen hela tiden återkommer till när vi lyfter den här frågan. Det ena är att regeringen inte tror på bojkott och sanktioner, utan man vill ha en dialog. EU har vid ett femtontal tillfällen pausat olika avtal med andra länder eller stoppat dem helt utan att någon någonsin har sagt att det handlar om sanktioner eller bojkott.

Det är inte det vi frågar efter här i dag. Det handlar inte om en bojkott eller en sanktion, utan det handlar bara om ifall Israel ska fortsätta att ha rättighet till den tullfria handeln med EU. Israel får fortsätta att handla så mycket de vill.

Statsrådet lyfte också upp frågan om varor från bosättningar, trots att det inte var en del av diskussionen. Jag kommer att återkomma till det.

Det är tydligt i artikel 2 i associeringsavtalet att båda parter ska leva upp till de mänskliga rättigheterna. Och vad är det då vi ser? Vad är egentligen den artikeln värd när vi ser krigsbrott efter krigsbrott begås i Gaza? När vi säger orden krigsbrott eller folkmord säger regeringen reflexmässigt att vi måste invänta domstolarna och se vad de säger om det. Vi vill inte kalla det för krigsbrott, säger regeringen.

Men att systematiskt bomba sjukhus, som Israel har gjort, är definitivt ett krigsbrott. Att döda hjälparbetare är ett krigsbrott, och att döda journalister är ett krigsbrott. Att tvångsförflytta befolkning är inte bara ett krigsbrott, utan det kan också utgöra en del av ett folkmord. Att använda svält som ett vapen eller en metod i ett krig är definitivt ett krigsbrott.

I helgen såg vi dessutom från israelisk tv hur en israelisk minister stolt säger att det här är genomtänkt. Vi står upp för att vi använder svält som vapen, säger ministern. Och vad händer då? Hur reagerar den svenska regeringen? Inte alls. Man vill hellre invänta att domstolarna uttalar sig om huruvida det här är krigsbrott eller inte.

Vi kan jämföra med de krigsbrott som har begåtts inom ockuperade områden i Ukraina. Det tog mindre än en månad efter den fullskaliga invasionen i februari 2022 innan EU satte ned foten och sa: Vi ska inte handla med varor från de ockuperade områdena i östra Ukraina. Det tog inte ens en månad! Ockupationen av Västbanken, Gaza och östra Jerusalem har pågått sedan 1967, och vi fortsätter att ge Israel en privilegierad handel.

Inte ens i de fall där domstolen redan har avgjort har den svenska regeringen agerat; det såg vi i Internationella domstolens yttrande från i somras. Sverige tillåter fortfarande handel med varor från bosättningar. Hur kommer det sig? Varför kan man inte ens sätta ned foten vad gäller dem? Det är definitivt ett ekonomiskt stödjande av dessa bosättningar, helt i strid med Internationella domstolens yttrande.

Jag tror att historiens dom kommer att vara hård. Jag undrar vad den här regeringen kommer att svara den dag någon av de internationella domstolarna säger: Det var ett folkmord. Israels regering begick ett folkmord på palestinierna. Ska regeringen då låtsas som att man ingenting visste? Eller kommer man att stå rakryggad och försvara sig? Kanske kommer regeringen att säga: Vi var ekonomiskt delaktiga i det här folkmordet, och det står vi för.

Jag tycker att vi borde få se lite agerande från den svenska regeringen. Det är dags att sätta ned foten. Det är dags att stoppa den tullfria handeln. Det är dags att stoppa det ekonomiska stödet till både kriget i Gaza och bosättningarna.

(Applåder)