Herr talman! Tack för svar, statsrådet!

Den här debatten handlar om att rädda liv nu och på längre sikt. Den handlar också om att regeringen behöver agera och inte bara reagera.

I en tid då det råder närmast kaos inom de globala systemen, eftersom världens största biståndsgivare över en natt drog in det mesta av sitt bistånd, har den svenska regeringen de senaste åren valt att göra, och planerar också att fortsätta göra, miljardnedskärningar i det svenska biståndet. Samtidigt ser vi, när vi faktiskt kollar på fakta, hur jämställdhet som ett kärnvärde i utrikespolitiken verkar ha tappats bort.

Herr talman! Det är en markant skillnad mot hur den S-ledda regeringen agerade senast Sverie hade Trump i Vita huset. Men då var de globala konsekvenserna, som också var allvarliga, inte i den omfattning som vi ser nu.

Herr talman! Det räcker inte att upprepa att Sverige är en stor biståndsgivare när Sverige och även andra stora givarländer skär ned i biståndet som helhet i en tid som egentligen kräver mer av oss än någonsin om vi vill stå upp för flickors, kvinnors och hbtqi-personers rättigheter.

Jag har några konkreta uppmaningar till regeringen som jag hoppas att statsrådet lyssnar på:

Ta fram en plan för att försvara den globala jämställdheten tillsammans med andra länder. Det handlar om att möta ett ideologiskt motstånd från de värdekonservativa krafterna, som vill vrida klockan tillbaka.

Agera utifrån den konsekvensanalys som Sida har tagit fram.

Prioritera ytterligare resurser till organisationer som arbetar för just SRHR.

Mobilisera resurser tillsammans med likasinnade länder för att möta det växande motståndet.

Omvärdera och stoppa de omfattande nedskärningarna inom det svenska biståndet.

Nu är vi i ett läge där det handlar om såväl politiskt ledarskap som att rädda liv och principer. Det handlar om vilket land vi vill vara i en tid när världen brinner. Sverige kan välja att vara en mycket större kraft för global solidaritet och jämställdhet.

Jag har också en fråga: Är regeringen beredd att ta sitt ansvar, att agera kraftfullt, att samla likasinnade och att kliva fram när andra länder sviker? Jag skulle gärna vilja att statsrådet beskriver lite tydligare hur man aktivt tar initiativ på detta område, till exempel inom den nordisk-baltiska kretsen, och inte enbart säger att man har allmänna diskussioner utan beskriver vilka initiativ Sverige har tagit.

Om man fortsätter på nedskärningarnas väg är det ett svek mot kvinnor, flickor och hbtqi-personer i den kris vi nu ser och som är en av de allvarligaste på decennier. Det handlar om kvinnan som tvingas föda ensam, utan mödravård. Det handlar om tonårsflickan som riskerar livet i en osäker abort, för att trygg vård har stängts ned. Och det handlar om barnet som föds hiv-positivt, för att förebyggande behandling inte har nått fram trots att medicin finns.

Det är verkligheten bakom USA:s nedskärningar. Men det är också konsekvenserna av att den svenska regeringen avvaktar i stället för att kliva fram och mest verkar fokusera på att ha is i magen i stället för att agera kraftfullt.