Herr talman! När kvinnokommissionen samlades i början av mars i år fanns en stor oro och osäkerhet i luften. Man var osäker på vad samtalen i kommissionen skulle innebära eftersom utmaningarna för jämställdheten är enorma.

Det var förvånansvärt att så många länder ändå skrev under den resolution som antogs, men det var kanske för att den saknade en viktig del av det som är grunden för all jämställdhet, det vill säga varje kvinnas rätt att själv få bestämma över sin egen kropp. Det som tidigare har varit en viktig del i de resolutioner som har tagits fram fanns inte längre med. Och dessa frågor är livsviktiga för kvinnors frihet och även för kvinnors hälsa.

Vi kan se tillbakagången i jämställdheten, och otroligt många kvinnor och flickor vågar inte ens höja sina röster och protestera mot förändringarna. Varför säger jag detta? Det är inte för att statsrådet är ansvarig för att dessa frågor inte längre finns med i resolutionen, utan det är för att ge en bakgrund till varför det är så viktigt att vi alla, de goda krafterna för jämställdhet, går framåt. Vi måste visa det engagemang och den kraft som behövs för att vrida den negativa utvecklingen tillbaka.

Sverige är och har varit en viktig kraft – inte alls jämförbart med vår storhet eller litenhet. Sverige har varit en viktig röst i internationella sammanhang, och många andra länder önskar att Sverige ska ta klivet framåt. Man undrar varför Sverige nu är tystare, inte agerar och inte lägger fram så många förslag som behövs för att vända den negativa utvecklingen.

Vi har tidigare haft en debatt om den feministiska utrikespolitiken. Ett av de första besluten som den här regeringen fattade var att ta bort den feministiska utrikespolitiken. Nu pratar regeringen om att den bara var en etikett och att den inte behövs. Men den forskning som finns på området, tillsammans med de samtal som fördes med organisationer, visar att den feministiska utrikespolitiken var en viktig del för att driva kvinnors och flickors rättigheter – och även mäns och pojkars, därför att jämställdhet är bra för alla.

De frågor som Linnéa Wickman har ställt i interpellationen är viktiga och avgörande. Jag hoppas att statsrådet kan tänka om och driva frågorna hårdare än vad vi nu ser. Nu framgår det att jämställdhet ska vara ett kärnvärde, men det är inte så att det är tydligt i innehållet i den politik som regeringen driver.