Herr talman! Världen befinner sig i en djup kris – det går inte att beskriva det på något annat sätt. Trumpadministrationens drastiska och omedelbara nedskärningar innebär att cirka 90 procent av USA:s internationella bistånd har kapats, närmast över en natt. Över 40 procent av världens humanitära bistånd har försvunnit.

Sida har varnat för ett värstascenario: Om man inte fyller det finansieringsgap som USA lämnar efter sig kan 34 miljoner människor snart stå helt utan livräddande hjälp. I världens svåraste konfliktzoner och humanitära kriser – i Sudan, i Demokratiska republiken Kongo, i Palestina och i Afghanistan – blir situationen bara än mer hopplös.

Detta är inte bara en fråga om biståndets omfattning. Det är också en ideologisk attack mot flickors, kvinnors och hbtqi-personers rättigheter. Det förstärker det globala motstånd som jag är övertygad om att vi båda är väldigt bekymrade över. Vi ser hur de välfinansierade värdekonservativa krafterna enas i sitt motstånd.

USA har återinfört the global gag rule. Man har anslutit sig till den antiabortpakt som leds av länder som Belarus, Ryssland och Saudiarabien. Vi ser nu hur hälsokliniker stängs ned, preventivmedel tas bort och försvinner, trygg abortvård försvåras och våld mot kvinnor ökar, samtidigt som skyddet minskar.

Herr talman! Omfattningen av det som nu sker saknar i princip motstycke och är närmast ofattbart. Det är sant att Sverige inte ensamt kan fylla det stora finansieringsgapet, men den viktiga fråga vi måste ställa oss nu och som regeringen behöver fokusera på är vilken roll Sverige tänker spela för att möta och vända utvecklingen tillsammans med andra likasinnade länder.

Biståndsministern har lyft fram regeringens SRHR-strategi, och den är förstås bra. Men strategin antogs innan vi visste vidden av USA:s nedskärningar, och det är ändå något som förändrar läget radikalt. Det sker också i ett läge där Sverige självt har genomfört stora nedskärningar inom biståndet de senaste åren. I många fall är de insatser som genomförs redan på en lägre nivå i dag än de var för ett antal år sedan. I absolut bästa fall ligger de kvar på ungefär samma nivå.

Nästa år planerar regeringen för ytterligare sänkningar av det svenska biståndet med 3 miljarder. De är klart att man kan fråga sig om det verkligen är ändamålsenligt i det läge vi nu ser med så omfattande nedskärningar inom biståndet i världen.

Sidas årsredovisning visar att jämställdhetsinsatserna inom det svenska biståndet är de lägsta på nästan 25 år, och vi kan se att jämställdhetsinsatserna har rasat på bara något år till och med i Ukrainabiståndet.

När biståndsministern lyfter fram enskilda satsningar, och när han beklagar utvecklingen, måste vi också se den större bilden. I en tid när världen har behov av att vi tillsammans med andra stora givarländer kliver fram är regeringen reaktiv. Jag undrar varför biståndsministern inte har tagit något initiativ för att samla och samordna de nordiska länderna så att vi kan ta fram en plan för att ta tag i finansieringsgapet och vända den allvarliga utvecklingen.