Herr talman! Tack, ministern, för svaret på min interpellation!

Ministern svarade inte på själva grundfrågan, som är hur den övergripande nedåtgående trenden för jämställhetsbiståndet ska brytas. Faktum är att andelen bilateralt bistånd som ska bidra till jämställdhet är den lägsta på nära 25 år. Det visar en rapport från Kvinna till Kvinna som nyligen publicerades.

Mot den bakgrunden är det svårt att ta regeringens ambitioner om att jämställdheten ska vara ett kärnvärde på fullt allvar, när jämställdhetsbiståndet går åt fel håll. Att hänvisa till pågående arbete är inte tillräckligt.

Av ministerns svar får man lätt den felaktiga bilden att stödet till UN Women och UNFPA har ökat. I själva verket har det minskat. Regeringen halverade stödet till UN Women mellan 2022 och 2024 för att sedan tillskjuta i budgeten för 2025 när Sverige har ordförandeskapet. På samma sätt har biståndet till UNFPA först skurits ned kraftigt, och sedan har medel tillförts. Men det handlar inte om några ökningar, utan det har minskat totalt sett.

På samma sätt har Sveriges stöd till FN:s fredsförebyggande fond minskat med mer än 75 procent sedan 2022. Det är FN:s bäst presterande fond vad gäller stöd till jämställdhet. Stödet till FN:s organ för att bekämpa hiv och aids, Unaids, har helt fasats ut. Totalt sett har även kärnstödet som går till det breda jämställdhetsområdet minskat.

Kvinnors rättigheter är nyckeln till utveckling. Att öka kvinnors möjlighet till utbildning, hälsa och försörjning bidrar inte bara till att stärka den enskilda kvinnan utan även till hela samhällets utveckling. Med ökad jämställdhet minskar också risken för krig, och vi får mer demokratiska och välmående samhällen.

För att bygga verklig och hållbar jämställdhet krävs att kvinnor aktivt får möjlighet att delta på alla samhällsnivåer. Genusperspektivet måste därför genomsyra alla områden. Det är därför olyckligt att regeringen avskaffade den feministiska utrikespolitiken, som hade precis det syftet.

Ministern nämnde jämställdhetsintegrering. Men i anvisningarna till Sida har regeringen ändrat skrivningen från ”ett integrerat jämställdhetsperspektiv som inkluderar en analys av kvinnors och flickors respektive mäns och pojkars situation” till att ”beakta jämställdhet i alla relevanta insatser”. Det är oroande, eftersom det öppnar för godtycklighet i fråga om när jämställdhet kan sägas vara relevant. Tyvärr finns risken att än mer av biståndet kommer att sakna jämställdhetsintegrering på grund av den förändringen. Jag tycker att vi borde gå tillbaka till den feministiska utrikespolitiken.

Tyvärr ser vi också hur arbetet för kvinnors och flickors rättigheter är på tillbakagång globalt. Situationen har blivit än värre efter att Donald Trump stoppat allt amerikanskt bistånd och attackerar sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter, SRHR. Miljontals människor världen över drabbas, och särskilt hårt drabbas kvinnor och flickor.

När jämställdheten är under en sådan allvarlig attack måste Sverige ta på sig ledartröjan och kraftsamla. Vi kan så mycket bättre. Vi har visat det förut. Men tyvärr verkar det som att Sveriges röst för jämställdhet har tystnat betydligt. Det är någonting jag hör från olika håll.

Är statsrådet beredd att ta på sig det ledande arbetet för att utarbeta en strategi tillsammans med likasinnade länder för att möta gapet, eller åtminstone delar av gapet, som uppstått efter USA:s kraftiga nedskärningar av biståndet till SRHR och jämställdhetsarbetet?

Det är också uppenbart att det behövs en tydligare och bättre styrning av biståndet för att öka jämställheten. Kommer Sveriges regering att bryta den nedåtgående trenden och öka biståndet till jämställdhet? Kommer Sveriges regering att se till att integrera jämställdhetsarbetet i all bistånds- och utrikespolitik?