Herr talman! Tack till utrikesministern för hennes svar!

Det första utrikespolitiska besked som den här regeringen gav var att den feministiska utrikespolitiken skulle avskaffas men att jämställdhet fortfarande skulle vara ett kärnvärde i utrikespolitiken. Detta är ett mantra och en talepunkt som vi har hört upprepas många gånger de senaste åren.

Men sedan dess ser vi alltmer konsekvenserna av de lägre ambitioner som detta har inneburit på jämställdhetsområdet i utrikespolitiken. Vi ser att Sveriges jämställdhetsambassadör har avskaffats, det kvinnliga medlingsnätverket har lagts ned och den aktiva styrningen av Utrikesdepartementets myndighet genom uppdrag i regleringsbrev kopplat till jämställdhet har försvunnit alltmer. Andelen svenskt bistånd som via Sida går till jämställdhetsinsatser har nu sjunkit till den lägsta nivån på 25 år – och detta inom ett svenskt bistånd som genomgår omfattande nedskärningar. Det handlar alltså inte om små, marginella förändringar utan om en stor nedmontering som på många sätt signalerar att jämställdhet inte längre är en bärande princip utan snarare ett tillval när det passar.

I år har Sverige dock ordförandeskapet i UN Women. Det är, som redan har konstaterats, ett historiskt år; det är 30 år sedan Pekingplattformen antogs. Ordförandeskapet innehas också i en tid som är historiskt turbulent – vi ser till och med attacker mot flickors och kvinnors rättigheter direkt från Trumpadministrationen i Vita huset.

Utrikesministern gav i början av det här året ett löfte om att jämställdhet särskilt skulle märkas i utrikespolitiken under året. Det är ett löfte som förpliktar. Det skulle också ske ett skifte utifrån de prioriteringar och ambitionssänkningar som vi har sett från regeringen de senaste åren.

Utrikesministern lyfter att Sverige deltog aktivt på kvinnokommissionens möte och att man har varit del av EU:s förhandlingsteam. Det är bra, men det är också det absolut minsta man skulle kunna förvänta sig av en svensk regering.

Utrikesministern lyfter också arbetet med UN Womens strategiska plan för kommande år, som just nu tas fram. Men för att kunna genomföra en strategisk plan kommer det också att behövas långsiktiga resurser. Vid sina två första år vid makten halverade Sveriges regering stödet till UN Women. Sedan har man i år, under ordförandeåret, ökat stödet igen. Därför vill jag ställa en mycket konkret fråga till utrikesministern, nämligen om utrikesministern kan lova att det svenska stödet till UN Women inte åter skärs ned nästa år, när Sverige lämnar över ordförandeklubban.

Om vi menar allvar med att jämställdhet är ett kärnvärde i utrikespolitiken måste vi också visa det. Vi måste visa det inte bara i ord utan även i handling och inte enbart under ett ordförandeår utan även långsiktigt, varje dag och varje år.

Det som Sverige säger i FN, i EU och i sina kontakter med andra länder väger tungt. Men den tyngden beror på vår trovärdighet. Trovärdighet bygger inte bara på vackra tal utan på uthålliga prioriteringar, konkret politik och ekonomiska åtaganden som håller över tid. Världen behöver just nu fler ledare för flickors och kvinnors rättigheter, inte färre. Då måste den svenska regeringen visa på ett långsiktigt engagemang i dessa frågor, där resurser och styrning också styr mot jämställdhet i utrikespolitiken.