Herr talman! Vi säger ofta att den svenska skolan ska präglas av likvärdighet och höga förväntningar på alla elever. Det är en fin formulering och en grundläggande princip i våra läroplaner. Men det räcker inte att det står där om det inte märks i verkligheten.

Herr talman! Jag vill i dag rikta ljuset mot en grupp barn som ofta osynliggörs, nämligen elever i anpassad grundskola. Det handlar om barn som har en intellektuell funktionsnedsättning eller en förvärvad hjärnskada. Men det handlar också om barn med kapacitet, motivation och framtidsdrömmar som tyvärr inte alltid får det stöd de behöver för att nå så långt de skulle kunna.

Enligt Skolverkets statistik för läsåret 2024/25, som ministern tog upp, är drygt 17 200 elever inskrivna i anpassad grundskola. Av dem går cirka 9 procent integrerade i en grundskoleklass. Men tyvärr finns det många exempel på elever i anpassad skola som skulle ha kunnat läsa mer enligt grundskolans läroplan.

Herr talman! Jag vill ge ett exempel här. Jag vill berätta om Kalle, en kille som jag träffade helt nyligen när jag var ute på skolbesök.

Kalle gick i grundskolan fram till årskurs 3. Då blev han inskriven i anpassad grundskola. Han har en lättare intellektuell funktionsnedsättning – men han har också en vilja att lära, ett driv och ett mål. Han vill bli VVS-tekniker. Han vet vad han vill. Han är elva år och har redan en plan.

Men det är inte han som brister – det är skolan. Rektorn säger att man inte har möjlighet att låta honom läsa fler ämnen enligt grundskolans läroplan. Det saknas resurser, kompetens och tid. Kalle sitter där i en klass där han inte känner sig hemma, där han inte utmanas, och han börjar tappa modet. Hans dröm raseras, inte på grund av honom själv utan på grund av systemet.

Jag undrar, herr talman: Hur många barn har det som Kalle? Hur många är det som skulle kunna läsa men inte får?

Jag har själv pratat med både lärare, föräldrar och rektorer. En sak blir snabbt tydlig: Möjligheterna att vara inskriven i anpassad skola och få undervisning enligt grundskolans läroplan är ojämna, ojämlika och ibland obefintliga. I vissa skolor finns en samverkan mellan anpassad grundskola och vanlig grundskola, där man ser barnens styrkor när man utmanar eleverna på rätt nivå.

Herr talman! På andra håll säger rektorer öppet att man saknar personal, kompetens eller resurser för att ge den typen av undervisning, trots att viljan finns hos både elever och föräldrar.

Jag vill fråga skolministern: Ska vi verkligen ha det så här? Ska barns framtidsdrömmar bero på kommunbudgetar och tillgång till speciallärare?