Herr talman! Tack så mycket, statsrådet, för svaret!

Vi socialdemokrater har drivit frågan om e-recept under många år. Anledningen är att vi ser att detta inte fungerar. Låt mig börja med att berätta vad e-recept är, om nu någon skulle fundera på det.

Tidigare var vi tvungna att hålla reda på den där gula lappen med receptet som vi fick utskrivet hos läkaren. Nu kan man gå med sin legitimation och få ut sin medicin. Det innebär att jag inte behöver ta med de gula lapparna mellan Stockholm och Linköping, som jag ofta reser emellan, eller någon annanstans.

Men när det gäller att resa mellan våra nordiska länder är det stopp. Då är det inte möjligt att göra på det sättet. Vi nordiska länder har en vision att Norden ska vara den mest integrerade regionen, det vill säga det område där vi kan resa lättast och enklast och enklast kan leva i ett land och arbeta och verka i ett annat. Men det här ställer till problem, som en av mina partikollegor tydligt fick erfara när han hade glömt sitt recept hemma. Det kan få väldigt stora konsekvenser.

Under de år som vi har drivit frågan har vi haft en politisk dialog, och vi har fört samtal många gånger. Varje gång får vi svaret att vi ska vänta på EU. Samtidigt ser vi att Finland, till exempel, har gjort detta möjligt. Man kan åka från Finland till de baltiska länderna och få ut sin medicin. Mellan de länderna fungerar det; man har gjort en överenskommelse.

När vi, några ledamöter från välfärdsutskottet i Nordiska rådet, var i EU och träffade de högsta cheferna på området sa de: Vänta inte på oss, utan gå före! Då kan vi ta efter det system som finns och som utarbetas så att man faktiskt kan göra detta möjligt. Så vänta inte, gå före!

Även om vi nu, precis som statsrådet så förtjänstfullt har redogjort för, har allt det arbete som har pågått och som pågår har vi inte lösningen på bordet i dag eftersom Nordiska ministerrådet säger: Vänta på EU! Och EU säger: Gå gärna före! I Nordiska rådet finns bland oss parlamentariker en gemensam frustration över att ingenting händer.

När det gäller gränshinderfrågorna, alltså när det finns hinder för att resa, leva, bo och verka i våra olika nordiska länder, finns det en hel del frågor på just hälso- och sjukvårdsområdet. Det här är en väldigt tydlig och konkret sådan fråga.

Därför är frågan: Vem har rätt? Borde vi inte kunna gå före och ta efter de länder som ändå har gjort detta möjligt och som också tillhör EU? Så kan vi göra det här möjligt mycket snabbare än om vi ska vänta på att det händer något i vårt gemensamma europeiska arbete.