Herr talman! Nej, jag har aldrig trott att det är politiker som bestämmer vilka läkemedel som ska subventioneras och inte. Däremot är det politiker, framför allt regeringen men även riksdagen, som anvisar budgetutrymme och dessutom sätter upp det regelverk som myndigheterna ska använda när de prövar.

Vi har i dag en situation i Sverige där vi har ganska god tillgång till övriga läkemedel. Vi är väl jämförbara med andra länder. Men när det gäller särläkemedel hamnar vi alltså på plats 21 av 36 länder i en jämförelse. Det borde ju vara en larmklocka för statsrådet om att man måste vidta åtgärder här.

Statsrådet säger att den enda åtgärden man ska vidta vad gäller TLV-rapporten är att vänta på att TLV fattar ett antal beslut. Om det sedan visar sig att det kanske är bara 2 eller 3 av 20 är det först då, om något år, som statsrådet är beredd att vidta åtgärder.

Jag har pekat på olika möjligheter att gå snabbare fram. Ett problem är ju att TLV gör bra värderingar utifrån det regelverk man har men att det när NT-rådet ska tillämpa dem är ett antal regioner som har ont om pengar och inte har råd att använda läkemedlen. Det är ett konkret svenskt problem, och det skulle man kunna lösa exempelvis genom att ha ett specialdestinerat statsbidrag. Jag är ingen vän av dem, men det skulle lösa just det här konkreta problemet i väntan på bättre system.

Vissa frågor, herr talman, kan man dra i långbänk under många år. Men här handlar det faktiskt om patienter. Det handlar om liv. Det handlar om överlevnad. Då kan man inte bara luta sig tillbaka och hänvisa till en större läkemedelsutredning som kommer att tillsättas och till att TLV förhoppningsvis fattar kloka beslut.