Herr talman! Man kan alltid spekulera i hur det är att sitta i regering och ha all makt, och det är intressant att ledamoten då föreslår exakt samma sak som regeringen gör – exakt samma sak.

Så här: Det är inte politiska beslut som ska avgöra vilket läkemedel som ska godkännas, utan vi behöver principer som hålls oavsett vem som ansöker.

Nu har TLV sagt att man när det gäller sällsynta tillstånd tänker använda en annan modell, som skiljer sig från den som vi tidigare har lagfäst. Vi har godkänt detta från regeringens sida. Nu ska man alltså jobba på ett annat sätt, vilket möjliggör för fler att bli godkända för subvention. Om jag redan efter ett par månader skulle säga att det här inte fungerar tycker jag att ledamoten borde ställa en fråga om det, det vill säga hur man kan dra en sådan slutsats efter väldigt få månader. Lite tid behöver gå.

Jag noterar att ledamoten återkommande påstår att jag säger saker som jag inte gör. Det är en dålig debattstil. Jag påstår inte att alla länder har en annan metod. Jag har inte heller sagt att det ska gälla många läkemedel.

Vi behöver låta det gå viss tid för att kunna se inte minst TLV:s bedömning. Hur många läkemedel har man fått in för bedömning, och vad har hänt med dem? Kortar man tiderna? Kan man göra de bedömningar man själv tror är lämpliga? Vi behöver alltså något mer tid innan vi drar slutsatsen att det här systemet inte funkar. Men det är inte tillräckligt, och det är därför vi gör de andra sakerna.

Vi behöver fler förhandlingar mellan parterna för att snabbare komma fram till en rimlig prissättning, för i grunden är det ändå prissättningen som avgör hur man ser på värdet. Det kommer inte att vara så att vi godkänner alla på det där första priset som lämnas; det kommer ingen myndighet att tycka är rimligt. Man måste alltid diskutera vilket pris det ska vara i förhållande till det värde som man får ut av läkemedlet.

Vi har ju inte upphandling som metod i Sverige, även om vi i regeringen tänker återkomma till det och titta på frågan. Jag tror nämligen att det är intressant. Men det handlar om att få till förhandling, inte minst om sällsynta läkemedel som är ganska få och där man vill hitta en annan ordning.

Ledamoten lyfter däremot en fråga som kan återkomma – vi får se vad utredningen kommer fram till – nämligen att man börjar bestämma att man avsätter en del av läkemedelsbudgeten för olika områden. Vi har aldrig haft det så i Sverige, förutom när det gäller hepatit C och när vi köpte vaccin, utan vi har en läkemedelsbudget där vi betalar vad läkare förskriver. Vi bestämmer alltså inte hur mycket pengar som ska gå till diabetesläkemedel och så vidare, utan läkares, och ibland andras, förskrivning är det som avgör vilken kostnad vi får.

Sedan har vi TLV, som bedömer vad som är subventionerat. I vissa fall kan man till och med få utskrivet annat, som inte är subventionerat, men det är viktigt att det kommer in i förmånssystemet och subventionssystemet så att det inte bara är de som har egna pengar som kan få de läkemedel de behöver. Där har vi en god ordning, tycker jag, i att TLV fortsatt gör de bedömningarna. Jag har också noterat att ledamoten vill ha det så.

Jag återkommer gärna framöver, när vi har sett några bedömningar till efter att läkemedelsföretag har kommit in med sina ansökningar. Vi vill se vad det här ger: Blir det någon förändring? Blir det bättre? Att redan nu säga att man ska avsätta en viss summa pengar för sällsynta läkemedel skulle inte vara särskilt svårt att göra rent tekniskt; det finns möjlighet att göra det i budget. Men på vilka grunder skulle pengarna delas ut, och vilka skulle räknas in? Då blir det samma diskussion som den TLV har i dag.

Därför är TLV:s uppdrag, det vill säga att titta på vilka principer och vilken ordning vi ska ha för detta, helt centralt. Även om ledamotens förslag att börja dela upp läkemedelsbudgeten i olika diagnoser eller sjukdomsgrupper är intressant och jag inte på något vis vill utesluta det skulle det innebära ganska mycket mer jobb.

Varken ledamotens eller mina förslag kommer att ge människor tillgång till nya läkemedel omedelbart. Det tar tid. Det viktiga är att vi gör precis det som ledamoten säger och som regeringen gör – både större utredningar och uppdrag till myndigheter. Vi justerar uppdragen när vi ser att de inte räcker till. Vi kommer att fortsätta göra det för att säkerställa de läkemedel som behövs, också vid sällsynta tillstånd.