Protokoll 2024/25:106 Måndagen den 28 april

interpellationsdebatt / Svar på interpellation 2024/25:592 om särläkemedel
Anf. 16 Statsrådet Acko Ankarberg Johansson (KD)

Herr talman! Vi delar besvikelsen över att människor inte får de läkemedel de behöver. Det gäller alltid. När man blir sjuk eller mår dåligt ska man få tillgång till både läkemedel och behandling – det man behöver för att må bättre.

Tillhör man en grupp som är väldigt liten möts man i dag av många svårigheter. När man söker vård kan man ibland få svaret att sjukvårdspersonalen inte känner till sjukdomen, och man får kanske inte ens hjälp. Det är ett av skälen till att vi arbetar med en nationell strategi för sällsynta sjukdomar och hälsotillstånd.

Vi behöver på bredden förändra synen på sällsynta sjukdomar. De är väldigt många och berör väldigt många människor. I Sverige berörs 500 000 eller fler av en sällsynt sjukdom. Det här är alltså ingen liten grupp, även om den består av många olika smågrupper.

Vi har också frågan om läkemedel. Tar man del av vad som står i WAIT-rapporten inser man att det ser illa ut för Sverige. Men vi har också olika system. Andra länder säger att läkemedlen är tillgängliga för patienter när de blivit godkända, men de ingår inte i någon subvention. I Sverige säger vi att det inte räcker med att de blir godkända, utan det måste också finnas en subvention för att de ska räknas som tillgängliga för patienter.

Denna hållning kommer jag att fortsätta stå för. En privat finansiering är ingen lösning för regeringen, utan läkemedlet måste först komma in i subventionssystemet innan man får tillgång till det.

Det skiljer sig alltså åt mellan olika länder, vilket gör att det till del blir svårt att jämföra oss i ett europeiskt perspektiv. Vi redovisar det hela på lite olika sätt.

Det finns dock problem med att föra ut nya innovativa terapier i sjukvården. Ofta är det den enskilda kliniken som har budgetansvar, vilket gör att man på grund av budgetrestriktioner inte tillämpar det som exempelvis en läkare bedömer vara allra bäst för patienten.

Vad kan regeringen göra? Jag är väldigt glad över att den förra regeringen gav detta uppdrag till TLV. Vi valde att förändra det i en sista omgång genom att låta TLV tänka utanför alla ramar. De var inte tvungna att följa de regler som de brukar följa, utan vi sa: Hur skulle ni göra? I början av året kom de fram till att Sverige kan acceptera ett högre pris, även när vi inte kan räkna hem det, just för att det finns skäl att göra det. Nu har TLV satt igång ett arbete som innebär att man kan acceptera ett högre pris vid mindre patientgrupper.

Jag noterar att ledamoten redan i början av året var helt säker på att det här inte kommer att fungera. Så tvärsäker kan inte jag vara när det här knappt har hunnit börja. Men hur lång tid som ska gå innan jag kan säga att det inte fungerar vet jag inte. Först måste det komma in läkemedel som prövas enligt den nya metoden. Sedan får vi följa upp om det blir bättre eller sämre.

Precis som jag tog upp i mitt inledande svar handlar det inte bara om TLV:s bedömning av läkemedlen utan också om möjligheten till trepartsöverläggningar, det vill säga förhandlingar. I Sverige förhandlar vi för lite om läkemedel. Det finns för många läkemedel där man går efter listpriser. I stället skulle alla parter kunna förhandla så att vi kommer ned till en annan nivå.

Det här är också ett argument som den forskande läkemedelsindustrin lyfter upp i mötet med regeringen. Vi behöver fler förhandlingar så att vi inte bara går efter listpriser.

Det kan låta som om de talar emot egen sak, eftersom det ju blir lägre priser efter en förhandling. Men också de ser värdet i att de produkter som de har forskat fram kan komma ut i klinisk användning så att de sedan kan dra vidare slutsatser av hur det fungerar.

Det finns alltså ett skäl till att vi behöver öka tillgången till förhandlingar men också andra metoder för att komma fram. Även i den delen kommer vi att återkomma, hyfsat i närtid, med en utredning för att kunna gå på djupet med metoder och vad vi behöver göra för att underlätta detta med regionerna och de regulatoriska myndigheter vi har. Det är nämligen en väg att tillhandahålla fler läkemedel i klinisk vardag.

Sedan vill jag ändå skicka tillbaka frågan till ledamoten. Vilken modell skulle ledamoten använda om ledamoten själv satt i regeringen och kunde bestämma allt? Jag lyssnar gärna.