Herr talman! Jag tackar för svaret, men jag uppfattade faktiskt inget svar på frågan om att införa ett nödstopp. Det är ju någonting som har efterfrågats.

På samma sätt infördes ett nödstopp 2017 vad gällde tvåårsomprövningarna hos Försäkringskassan när man såg att omprövningsverksamheten som Försäkringskassan då ägnade sig åt innebar att människor blev av med sin assistans, alternativt fick den kraftigt nedskriven, vilket inte var i samklang med hur vi lagstiftare såg på frågan. Då infördes ett nödstopp.

Nu har assistansorganisationer och funktionshindersrörelsen krävt ett nödstopp även vad gäller återkravsverksamheten för dem som har försökt göra rätt. Det här har fått stöd från en rad riksdagsledamöter, inte minst inom socialutskottet. Moderater och kristdemokrater, miljöpartister och vänsterpartister, liberaler och naturligtvis vi centerpartister säger att ett sådant nödstopp måste övervägas. Jag vill gärna höra ett tydligare svar på just den frågan från ministern.

Sammantaget är det en orimlig situation som har utvecklats och som Försäkringskassan har hamnat i. De retroaktiva bedömningarna innebär rättsosäkerhet för den enskilde, som har väldigt svårt att bedöma vad Försäkringskassan menar med ”väsentligt ändrade förhållanden”. Dessutom har det visat sig att man befinner sig i ett rättsligt underläge gentemot Försäkringskassan – eller för all del när detta sker i kommunerna, som alltid har en rättslig avdelning och jurister som kan lagstiftningen medan den enskilde bara har sig själv att förlita sig på. Det gör att den här frågan behöver ses över.

När det gäller just det här med ”väsentligt ändrade förhållanden” råder det en stor oklarhet i hur Försäkringskassan tillämpar det nu och hur man har gjort det bakåt i tiden. Det leder till osäkerhet och oförutsägbarhet, för att använda ministerns egna ord, för den enskilde men även för assistansbolagen.

Det skapar också rädsla hos många för att ta kontakt med Försäkringskassan när man egentligen borde göra det. Det kan i sin tur leda till att man ackumulerar ytterligare timmar som man sedan blir återbetalningsskyldig för därför att man helt enkelt är orolig för att kontakta Försäkringskassan. När det är på det viset har det naturligtvis blivit helt fel. Så fort man ser att det finns något som man kanske borde prata med Försäkringskassan om måste ju den enskilde kunna göra det utan att vara rädd för konsekvenserna.

I det uppdrag som regeringen gett till Försäkringskassan ingår att ta fram en handlingsplan för bland annat återkravsverksamheten. Den har också tagits fram, men Försäkringskassan anger inte på något vis i handlingsplanen att man har tänkt att komma till rätta med grundproblematiken med orimliga återkrav. Man har tillsatt nya handläggare för att utöka återkravsverksamheten, och det är ju långt ifrån samma sak. Det leder kanske snarare till att ännu fler får återkrav på sig.

Det kommer att bli väldigt intressant att se de uppföljningar av detta som kommer med start i dag. Men det är ju ministerns ansvar att styra i den här frågan. Min fråga återkommer därför: Är ministern beredd att titta på och införa ett stopp för återkravsverksamheten så som den ser ut i dag?