Fru talman! Tack, statsrådet Camilla Waltersson Grönvall, för svaret!

Det här är en fråga som engagerar. Låt mig först slå fast att denna interpellationsdebatt inte handlar om personer som ägnar sig åt medvetet fusk, bedrägerier och brottslighet inom den personliga assistansen. Allt sådant ska beivras. Pengarna ska återbetalas, och man ska naturligtvis polisanmälas.

Det är bra att regeringen tar ytterligare tag för att komma åt fusk inom den personliga assistansen, och jag välkomnar den utredning som regeringen har tillsatt. Men det är inte det som den här debatten handlar om, utan den handlar om de människor som försöker göra rätt.

Det handlar om både assistansmottagare och assistansanordnare som försöker leva upp till de krav som i dag ställs i lagstiftningen men som tyvärr, vilket vi har kunnat se i många fall, drabbas av rättsosäkra, retroaktiva bedömningar från Försäkringskassan. Man går tillbaka i tiden, omprövar tidigare beslut eller gör stora omvärderingar av det assistansbehov som någon har fått beviljat, och så skickar man en faktura med ett återkrav. I många fall kan återkraven gå tillbaka fem, sex, sju, åtta, nio eller tio år i tiden och handla om miljonbelopp när de ackumulerats över tid.

Låt mig ta ett exempel: Maria Andersson i Karlsborg, en kvinna som under sitt första levnadsår upptäcktes ha en cp-skada. Sedan fyra års ålder har hon haft personlig assistans. Under sitt vuxna liv har hon haft personlig assistans dygnet runt.

År 2014 prövade hon att försöka arbeta. Det fungerade inte. Hon blev sjukskriven från arbetsplatsen, och sedan kom hon inte tillbaka till arbetet. Försäkringskassan visste att hon inte återkom till arbetet och att det inte funkade med arbetsprövningen. Det var ändå ett bra försök av Maria att komma ut i arbetslivet trots den situation som hon befann sig i, med ett stort behov av hjälp och stöd hela tiden.

År 2024, tio år senare, gjorde Försäkringskassan en omprövning och menade att Maria tio år tidigare borde ha anmält det här som ett väsentligt ändrat förhållande. Då är det på det viset att det beslut om timmar som hon hade före arbetsprövningen, under arbetsprövningen och efter arbetsprövningen var exakt detsamma. Det skedde alltså ingen ändring av hur mycket assistans hon fick. Men Försäkringskassan tyckte ändå, i 2024 års kontext, att det var ett väsentligt ändrat förhållande och att hon borde ha fått en timme mindre assistans om dagen efter att hon hade arbetsprövat. Dagen före julafton förra året fick hon en räkning från Försäkringskassan på 1,1 miljoner kronor.

Nu förstår jag att ministern inte kan kommentera enskilda ärenden, då det inte åligger en minister att göra det, men det här blir en illustration av hur det ser ut i dag. Maria är inte den enda som har drabbats, utan det är många som har drabbats – enskilda individer men också assistansbolag.

Det som jag efterfrågade i min första fråga i interpellationen var om ministern är beredd att införa ett nödstopp för återkravsverksamheten för personer med assistans. Det vill jag gärna ha ett tydligare svar på.