Herr talman! Jag har redan flera gånger sagt att jag tycker att detta är en viktig och prioriterad fråga. Det här är frågor som vi i olika formationer, grupper och sammanhang diskuterar och har ett kunskaps- och erfarenhetsutbyte kring. Vi ser att det finns möjligheter att på olika sätt jobba ännu bättre mellan våra kommuner och regioner. Men jag betonar också att detta är en kommunal och regional angelägenhet, och därför är det viktigt att det är den vägen man verkar om man vill få till stånd en förändring. Det finns också i dag vissa möjligheter för kommuner och regioner att ha en mer flexibel tillämpning när det gäller detta. Det råder alltså ingen tvekan om att det här är en prioriterad och viktig fråga.

Jag vill också sätta detta i kontexten av den yttersta prioriteringen för det gångna årets svenska ordförandeskap i ministerrådet, nämligen att riva gränshinder. Det har också välkomnats av de andra länderna i vårt samarbete att Sverige så tydligt har prioriterat dessa frågor. Jag välkomnar också att även det svenska ordförandeskapet i Nordiska rådet enligt sitt program vill jobba vidare med att avlägsna gränshinder.

Jag håller med Heléne Björklund om att vi nu tidsmässigt är halvvägs mot visionen. Det är alldeles uppenbart att vi måste öka våra ansträngningar om ska vi nå den. Det innebär både att vi måste prioritera arbetet med ett integrerat Norden utan gränshinder och att vi samarbetsministrar måste våga prioritera bland de frågorna. Vad är det vi ska arbeta intensivt med under året?

Jag och mina kollegor överväger för närvarande just inom vilka områden vi kan göra störst nytta som samarbetsministrar. Vi har ett nytt program för fri rörlighet som antogs under det svenska ordförandeskapet i Nordiska ministerrådet. Detta ger oss ett ansvar och också möjligheter. Nu gäller det att förvalta det nya mandatet på bästa sätt. I vilka frågor är det viktigast att just samarbetsministrarna engagerar sig? Det förefaller inte vara väl använd tid och kraft att just vi arbetar specifikt med varje enskilt problem. Det är därför vi nu också diskuterar vilka större utmaningar vi särskilt bör adressera i våra roller och vad som därutöver kan hanteras bäst på lokal och regional nivå, även i en gränsregion.

En fråga som jag ser anledning för oss samarbetsministrar att särskilt engagera oss i är digital kommunikation med myndigheter och företag över landgränser. Där finns ett pågående samarbete i Nordiska ministerrådet, men det går enligt min mening alldeles för långsamt framåt.

Det var av den anledningen som vi under det svenska ordförandeskapet i Nordiska ministerrådet tog initiativ till en statsministerdeklaration som antogs i samband med Nordiska rådets session i Reykjavik. I deklarationen åtog sig statsministrarna att ge de nationella myndigheterna i uppdrag att undanröja juridiska och praktiska hinder för så kallad identitetsmatchning i ett annat land, med syftet att man ska kunna använda sitt bank-id eller sin elegitimation i digitala kontakter över gränserna – något som man kan tycka borde fungera i dag men som inte gör det.

Detta är ett område som kommer att ha fortsatt prioritet i gränshinderarbetet framåt – det är jag och mina nordiska kollegor eniga om. En lösning där de digitala kontakterna över gränserna förenklas är något som också skulle underlätta för många som bor och verkar över gränserna i Norden, inklusive personer med funktionsnedsättning.