Herr talman och minister Rosencrantz! Den fria rörligheten är en viktig del av det nordiska samarbetet. Statsministrarnas vision om ett integrerat Norden ska vara löst 2030. Det är inte många år kvar nu, och det finns mycket att göra fram till dess.

För den här gruppen, funktionshindrade, gäller dock inte den fria rörligheten. Det finns inte heller särskilt stora ambitioner att den ska gälla dem. Det ska sägas att frågan har diskuterats i 30 år. Det är alltså inte bara minister Rosencrantz som haft ansvar för frågan.

Ministern hänvisar till olika möten, till Funktionshindersrådet och till samarbeten som funnits. Det stämmer, och det är bra. Det känns som att alla är överens om att frågan borde lösas. Men den är inte löst, och den verkar inte heller finnas med på agendan när det gäller just färdtjänst.

Man kan väl inte tänka sig något värre än att redan vara marginaliserad och beroende av andra och att få sin färdtjänst men inte kunna besöka grannlandet. Det blir extra speciellt för den som bor i ett gränsområde och kanske har såväl släkt och vänner som arbete eller studier och fritidsaktiviteter i ett annat land. Det duger inte.

När omvärlden ser ut som den gör och med tanke på det allvarliga läget kan detta tyckas vara en liten fråga. Men för personerna som berörs är det en väldigt stor fråga. Jag menar därför att vi med samlade krafter borde se till att lösa det.

Min mer konkreta fråga till ministern blir om det kommer att finnas med på agendan att det här gränshindret ska skrivas av under detta år. Med det menar jag att man ska lösa frågan.