Fru talman! Ledamöter! I dag debatterar vi betänkandet Punktskatt.

Punktskatter är viktiga som styrmedel, och jag kommer i mitt anförande att fokusera på hur vi från Vänsterpartiet ser på behovet av styrmedel på transportområdet.

Jag börjar med att yrka bifall till Vänsterpartiets reservation 10.

För transportsektorn finns två mål på kort sikt, dels det nationella 2030-målet, som ställer krav på en 70-procentig utsläppsminskning fram till 2030, dels EU:s bindande krav om halverade utsläpp inom ESR-sektorn, där transporter ingår, också det till 2030.

Att ställa om transportsektorn på det sätt som krävs för att klara antagna mål och hålla uppvärmningen väl under två grader handlar om att åstadkomma en snabb, stabil och genomtänkt utsläppsminskning.

Men utsläppsminskningar är i sig inte nog, utan det som krävs de kommande åren är ett systemskifte där vi fasar ut och gör oss oberoende av fossila bränslen. Det är en stor omställning på samhällsnivå som också den behöver ske snabbt men framför allt ordnat och rättvist.

Vad gäller punktskatter på transportområdet är beskattning av drivmedel ett viktigt verktyg för att minska transportsektorns klimatpåverkan; det vet vi. Omvänt betyder det naturligtvis att en sänkt skatt på bensin och diesel försvagar detta verktyg och gör det svårare att styra mot minskad miljö- och klimatpåverkan. Men det försvagar också incitamenten till elektrifiering och transporteffektivisering.

Att en sänkning av skatten på bensin och diesel ger precis de här effekterna konstaterade regeringen själv i sin konsekvensanalys. Men regeringen genomförde detta ändå, medan vi från Vänsterpartiet yrkade avslag på förslaget.

Med det sagt är beskattning av drivmedel ett trubbigt verktyg som kan slå väldigt olika; det måste man vara medveten om. Det är naturligtvis stor skillnad beroende på om jag är höginkomsttagare eller låginkomsttagare och om jag bor i en storstad med god tillgång till väl utbyggd kollektivtrafik eller om jag bor i glesbygd och helt enkelt saknar alternativ till bil.

Det är därför viktigt att styrmedel utformas på ett sätt som gör att de inte förstärker utan minskar klyftor mellan stad och landsbygd och att man sätter in kompensatoriska åtgärder för att undvika negativa fördelningseffekter.

Men vi behöver också bygga ut alternativen och åtgärda de brister i likvärdighet som finns över landet genom att förstärka och bygga ut kollektivtrafiken, så att vi faktiskt lever upp till funktionsmålets krav om grundläggande tillgänglighet av god kvalitet i hela landet. Det gör vi inte i dag. Vi backar på det här området och kommer längre och längre bort från funktionsmålets krav.

Här driver vi från Vänsterpartiet på för att staten ska ta ett större ansvar för en utbyggd, tillgänglig och prisvärd kollektivtrafik. På det här området saknar regeringen helt förslag.

Vi från Vänsterpartiet vill också utreda förutsättningarna för en geografiskt anpassad vägskatt för personbilar, med en högre vägskatt i storstäder som har god tillgång till kollektivtrafik och en låg, alternativt slopad, vägskatt på landsbygden där alternativ till bil saknas. En differentierad vägbeskattning av den här typen har förutsättningar att styra mot mer hållbara transportslag samtidigt som den också skulle bidra till stärkt regional rättvisa.

Fru talman! Ulf Kristersson och Moderaterna gick till val på att få ordning på klimatet. Jag vet inte om ni kommer ihåg den valaffisch som Moderaterna hade i den senaste valrörelsen, med en bild på Ulf Kristersson på skogspromenad och sedan ”Nu får vi ordning på klimatet” med stora bokstäver. Så här mer än halvvägs in i mandatperioden ser vi att regeringens politik inte har fått ordning på klimatet, tvärtom. Faktum är att utsläppen i dag hade varit lägre om regeringen inte hade tagit några beslut alls. Det betyder alltså att man aktivt valt styrmedel som ökar utsläppen.

Att utsläppen skulle komma att öka är ingen överraskning för någon. Detta har man gjort väl medveten om konsekvenserna. I mars förra året konstaterade Klimatpolitiska rådet att Sverige med regeringens politik för första gången på 20 år kommer att öka utsläppen av växthusgaser.

Allt det som regeringen lyfte fram i sin egen konsekvensanalys när den sänkte skatten på bensin och diesel hände också under 2024. Utsläppen från vägtrafiken ökade med 18 procent. Det är ett dramatiskt trendbrott. Dessförinnan hade de minskat stadigt sedan 2007. Elektrifieringen av transportsektorn saktade in. Nybilsförsäljningen av elbilar minskade med 16 procent, samtidigt som exporten av elbilar från Sverige till andra länder ökade med 74 procent. Det har gått fort åt fel håll.

Eller för att citera en tidigare talare här i dag: Vi ska brumma in i klimatapokalypsen. Väl talat! Det skulle man kunna brodera på en väggbonad.

Jag nämnde inledningsvis EU:s krav på utsläppsminskningar för ESR-sektorn, det vill säga den icke-handlande sektor där transporter ingår. Det gör de dock bara några år till. År 2027 kommer transportsektorn att inkluderas i utsläppshandelssystemet, och 2027 är alldeles runt hörnet, väldigt nära i tid.

Då skulle man kunna tänka att det land som har gjort sig mest oberoende av fossila bränslen fram till 2027 kommer att ha en stor fördel, och så är det naturligtvis. Men i stället för att snabba på omställningen så att vi slipper en chockhöjning av drivmedel 2027 kör regeringen det fossila hela vägen in i kaklet, motverkar transporteffektivitet och minskar incitamenten för en kraftfull elektrifiering av transportsektorn. Det är en politik som förutom att den går på tvärs med av riksdagen antagna klimatmål också riskerar att skapa stora problem framöver.

Med de muntra orden vill jag tacka för ordet.