Fru ålderspresident! Jag har ett antal reservationer i betänkandet, men jag väljer att yrka bifall enbart till reservation 4, om vikten av det brottsförebyggande perspektivet. Ni kommer snart att bli varse varför jag väljer just den reservationen.

Polisen finns i vår vardag, ibland kanske mer via nyheter eller kulturinslag, filmer och deckare. Men den finns där, och den är en central aktör för att klara några av de absolut svåraste samhällsutmaningar som vi har i vårt samhälle. Polisen har fått stora resurstillskott – mer än fördubblade resurser i praktiken. Man har dessutom haft en del utmanande uppgifter utöver det, inte minst i form av den omorganisation som sjösattes för tio år sedan som naturligtvis har tagit enormt mycket kraft. Men man har fått ett starkare mandat, och man har vassare redskap.

Med detta följer också hårdare och starkare förväntningar från politikens sida. Vi förväntar oss att polisen ska ha högre uppklaringsprocent. Vi förväntar oss en ökad tillgänglighet. Vi förväntar oss en ökad synlighet.

Låt mig vara ärlig: Det går åt rätt håll. Men vi behöver också ibland påminna oss om varför den stora polisreformen gjordes. Man hade under lång tid sett att stödfunktionerna hade växt sig allt större på bekostnad av den traditionella kärnverksamheten. Man såg att personalen ofta kände att de var tvungna att röra sig för att utvecklas i yrket och göra internkarriär inåt och uppåt i organisationen i stället för längst ut i ventriklarna. Detta innebar, som hos många andra myndigheter, att myndigheten blev övertung. Det saknades kraft längst ut i organisationen.

Omorganiseringen blev närmast en reset av systemet, kan man säga. Vi skapade en enmyndighet och stängde ned det gamla sättet att organisera polisen.

På ett sätt har det varit segt att få ut resurserna i polisområdena. Det akuta läget, med skjutningarna och den övriga organiserade brottsligheten, har varit påfrestande och har gjort att det har varit svårt att hinna med det brottsförebyggande arbetet. Man har helt enkelt inte riktigt mäktat med detta fullt ut.

Även personaltillväxten har tagit mycket kraft. Den befinner vi oss mitt inne i, och den kommer ju att fortsätta. Det finns bred politisk enighet i kammaren om det.

Men nu står vi ändå här. Vi har egentligen inga ursäkter längre. Resurserna finns på plats. Poliserna har börjat jobba. Vi satte upp ett högt mål om 10 000 nya polisanställda till 2024, och man uppnådde det. Man nådde över den ribban, dessutom med lite luft emellan.

Det är synnerligen ovanligt i svensk förvaltning och svensk politik numera att vi klarar av någonting på utsatt tid. Vi kan knappt bygga en cykelväg utan att det blir årslånga förseningar. Vårt land har tyvärr blivit en administrativ katastrof. Men även om vi inte ska detaljstyra polisen var den skarpa målsättningen, de tydliga uppföljningarna och det politiska kravet gällande de 10 000 nya polisanställda en succé. Detta kommer, hoppas jag, att finnas med i de flesta handböcker om hur politiker ska ägna sig åt styrning framöver: Man ska sätta ett tydligt krav och ett tydligt mål. Det blomsterspråk som vi älskar att omge oss med kanske inte alltid fungerar.

Nu har vi dessutom en polisledning på plats. Här får jag ge kredd åt det moderatstyrda departementet för att man ställer krav på att poliserna och de nya resurserna ska hamna längst ut i lokalpolisområdena: Mycket bra, Gunnar Strömmer och ni andra!

På förra årets högtidsstund – jag menar när vi debatterade motsvarande betänkande förra året – noterade jag att antalet öppna drogscener i storstadsområdet Stockholm hade minskat med tio. Det är oerhört glädjande. I en nyligen publicerad rapport från länsstyrelsen, för bara några dagar sedan, har man noterat att ytterligare tio öppna drogscener har försvunnit från Storstockholm.

Nyckeln är kanske inte primärt vistelseförbud. Det kan man se när man tittar lite noggrannare på de olika drogscenerna. I exempelvis Rågsved är det ett fåtal personer vi pratar om. Det handlar om en bred palett av åtgärder, där vistelseförbud förvisso är en del. Det ska sägas. Men jag ska gå igenom lite kortfattat vad det är för framgångsfaktorer vi talar om i polisiärt hänseende.

Det handlar om lokal och regional samverkan. Samverkan är ju blomsterspråk, ett ord som jag inte gillar. Men det är alltså ett tätt samarbete vi pratar om. Det är ett samarbete mellan polis, socialtjänst, fastighetsägare, skolor, fritidsverksamhet och civilsamhälle. Det är en av nyckelfaktorerna.

Det handlar också om en synlig och närvarande polis på ett annat sätt än tidigare. Det är en nyckelfaktor när det handlar om att slå ut en öppen drogscen. Ökad fysisk närvaro och uniformerad polis i området har ofta en avskräckande effekt på en öppen narkotikahandel. Samtidigt innebär det ökad trygghet för vanligt folk. Det handlar om att störa ut logistiken för gängen och ta bort de samlingsplatser där rekrytering också sker, även om den även sker på nätet i allt större omfattning.

Det handlar också om fysiska förändringar och trygghetsskapande åtgärder som kommunen vidtar i olika avseenden. Det är alltifrån buskar som behöver klippas ned eller skymda utrymmen som behöver byggas bort.

Framför allt handlar det om tidiga insatser och om riktat socialt stöd. Detta är någonting som vi har pratat om i den här kammaren många gånger. Det är nyckeln till detta.

Målet måste vara att det inte ska finnas en enda bestående drogscen i vårt land. De ska bort, helt enkelt.

Gängen kommer naturligtvis att skifta strategi. Vi är inte så naiva att vi inte inser det. Vi vet att det kommer att ske. Man kommer att gå över till Postnord eller någonting annat i stället. Men samtidigt slår vi mot dessa öppna marknader och ser till att gängen inte kan skapa otrygghet.

Gängen kommer kanske att ägna sig åt LSS-verksamhet eller försvinna in i HVB-verksamhet, som vi ser i det här sönderprivatiserade landet. Men vi ska naturligtvis göra allt vad vi kan. Det gäller kommuner, och jag hoppas att myndigheterna också jobbar med det.

Parallellt med det här måste vi bygga ett starkt samhälle. Det handlar om fritidsverksamhet, kulturliv och en samlad skola. Vi behöver inte färre fritidsgårdar. Vi behöver ha fler fritidsgårdar. Vi behöver ha simskola för ungarna på sommaren och sommarjobb. Vi behöver, som jag brukar säga, ha lite mer saft och bullar för barnen i stället för en framtid där de poserar med vapen på sociala medier.

Vi socialdemokrater vägrar acceptera en framtid där Sverige närmar sig Turkiet, med Europas största fängelsepopulation. Det här är ingenting annat än ett politiskt haveri, som vi måste skifta fokus från.

Ett tydligt budskap kommer således från Socialdemokraterna. För varje krona som satsas på det repressiva ska det satsas en krona eller mer på det förebyggande arbetet. Det är det enda sättet att långsiktigt lösa problematiken. Därför har vi vår reservation.

Fru talman! Låt mig avsluta med att vara mycket tydlig. Vi kommer aldrig att backa i kampen mot den gängkriminalitet som sliter sönder vårt land.

Vi socialdemokrater står inte utanför verkligheten i den här delen. Vi går inte på studiebesök i våra särskilt utsatta områden. Vi är där. Vi verkar där. Vi har S-föreningar. Vi har verksamhet. Många av oss, inklusive undertecknad, är uppvuxna i ett sådant område. Vi organiserar människor och samtal.

Det var en väldigt bra diskussion för en liten stund sedan om folkbildningens roll. Den är en nyckel när det gäller att bygga ett starkt civilsamhälle i de områden som är hårdast drabbade av gängkriminalitet.

Vi vägrar också att låta oss dras med i ett förenklat och hårdnande klimat när det gäller de här frågorna. Den kriminalpolitiska diskussionen präglas tyvärr av en ensidighet. Om jag ska ge lite beröm till SD – jag lovar att det är sista gången jag gör det i år – kan jag säga att jag tyckte att Katja Nybergs inlägg också präglades av den insikten. Nu är hon inte ens kvar i kammaren.

Men, mest av allt, ska vi också ha lite skuld och skam in på kroppen över att vi tillät den här utvecklingen att ske – att klyftorna växte, att segregationen fördjupades och att människor och samhällen lämnades därhän. Det är där roten till skulden ligger och ingen annanstans.

(Applåder)