Fru ålderspresident! För drygt 40 år sedan, närmare bestämt midsommarafton 1987, jobbade jag som 20-åring som väktare på Postens huvudkontor på Vasagatan här i Stockholm. Det var mitt första pass som väktare. Det var också mitt första jobb efter studenten.

Postkontoret skulle den här dagen vara öppet till klockan 15.00. Min uppgift var att stå vid entrén och se till att det inte kom in någon efter att klockan hade slagit tre.

När klockan var slagen fanns det bara en kund kvar i lokalen. Han lämnade disken och luckan där han hade gjort sitt ärende. Precis när han passerar mig ropar kassörskan: Stoppa honom! Han har rånat mig!

Personens och mina blickar möts. Sedan får han fart på benen och springer ut genom porten, ned på Vasagatan och vidare upp mot Klarabergsgatan. Där hinner jag i kapp honom, ungefär i höjd med Åhlénsvaruhuset. När jag är bara ett par meter bakom honom vänder han sig om, drar upp en revolver, siktar mig rakt i ansiktet och säger: Du stannar! Jag duckar och känner att oddsen inte är så bra, så jag låter honom springa vidare. Jag joggar tillbaka till Posten, där polisen nu har kommit, och sedan hålls det förhör med mig. Efter det slutade jag och åkte hem – själv.

Min poäng med det här är denna: Om man inte vet hur det känns att vara ett brottsoffer är det inte heller lätt att förstå det trauma, den utsatthet och den känsla av ensamhet som man känner när man har blivit utsatt för ett brott – i mitt fall att ha stirrat rakt in i en revolver.

Det är viktigt att vi lyssnar på dem som har blivit utsatta och tar till oss hur de mår. Många som har blivit utsatta för brott vittnar i dag dessvärre om att de inte alltid får det stöd de behöver.

Vi politiker pratar väldigt mycket om brottsoffer när vi kanske borde prata lite mer med brottsoffer.

Jag har som polis hanterat förvirrade, drogade, gråtande flickor som har ringt polisen från en gata där de har blivit utkastade eller utfösta från en lägenhet klockan sex på morgonen. De förstår eller känner att de har blivit våldtagna. De vet knappt var de är, än mindre i vilken lägenhet de har varit eller vem eller vilka som har förgripit sig på dem. Hur hjälper vi en sådan flicka med hennes frågor, skamkänslor, ångest och rädsla? Vem hjälper henne?

Jag har även varit hemma hos 14-åringen som kissat på sig för att han någon halvtimme tidigare fått en kniv upptryck mot sin hals och blivit avtvingad sin jacka. Han har fått två knytnävslag och sedan, när han låg på marken, en spark i magen. Han har blivit bespottad. Han är livrädd för att våga anmäla, han är livrädd för att träffa på förövarna igen och han är livrädd för en eventuell hämnd. Hur hjälper vi honom?

Jag kan nog, trots att jag själv har varit ett offer en gång i tiden, ändå inte förstå vilka känslor som just de två tidigare brottsoffren upplevde och förmodligen kommer att uppleva en lång tid framöver. Jag vet hur jag kände, och jag kan sätta mig in i hur det är att behöva vård, stöd, någon som finns där, någon som kan hjälpa och förklara.

Det är lätt att inte tänka så mycket på brottsoffer, utan i stället fokuserar man på gärningsmannen. Det har vi gjort politiskt under många år. Hur ska han få det i fängelset? Hur ska vi se till att han får det bra trots att han är inlåst? Hur ska vi rehabilitera honom, och hur kan vi se till att han får det bra när han kommer ut? Hur kan vi stötta honom?

Och det är bra. Vi ska tänka på förövaren, och vi ska absolut se till att rehabilitering och allt sådant fungerar.

Fru ålderspresident! Jag vill nog ändå att vi ska prata mycket, mycket mer om brottsoffren och deras anhöriga och om hur vi kan ta om hand om dem på ett bättre sätt. Det finns mycket kvar att göra på den fronten; alltifrån hur vi tar hand om barn som har blivit tvingade in i kriminalitet, hur vi hjälper kvinnan som flyr från en våldsam man till hur vi ger stöd till näringsidkaren som dagligen tvingas möta sina förövare. Vidare har vi offret som tvingas äta i samma matsal på skolan som sin förövare. Hur hjälper vi henne eller honom? I det sista fallet är det i min värld enkelt: en förövare ska inte gå kvar i den skolan.

Jag tycker att det både från myndighetshåll och från civilsamhället spretar när det kommer till att hjälpa brottsoffer, och jag vet att det i många fall handlar om resurser, ekonomi, kunskap och ibland brist på förståelse. Men då måste vi prata om det.

Jag vet att det även finns många bra organisationer som hjälper brottsoffer. Det gäller inte minst brottsofferjourerna, stödcentrum och kvinnojourer. De fungerar bra, men jag vill också se att de får mer finansiellt stöd.

Men vi måste också prata mer om att skola och arbetsgivare ska vara med på tåget och förstå hur brottsoffer känner och mår. Jag vill att brottsoffers rättigheter flyttas högre upp på dagordningen oavsett i vilket forum man pratar om dem eller med dem.

(Applåder)