Fru ålderspresident! Ärade ledamöter! Det finns en karta över Sverige. Den är inte ritad med fjällens konturer, älvarnas vackra sträckningar genom landskapet eller längs kustens linjer. Den är i stället ritad med rödpenna och visar föreningslokaler, musikhus, bygdegårdar, fritidsgårdar, klassrum och bibliotek. Den är ritad över studiecirklar som inte längre hålls, över språkkaféer och replokaler som tystnat, över folkbildning som monteras ned.
Det är en karta över ett Sverige som håller på att försvinna, ett Sverige där kunskap och gemenskap en gång växte fram, kväll efter kväll, i studiecirklar och föreningslokaler. Detta Sverige håller nu på att raderas ut på många platser, budgetpost för budgetpost, nedläggning för nedläggning.
Vi pratar om folkbildning. Men vi pratar egentligen om något mycket större.
Vad är då folkbildning? Folkbildning är inte bara studietimmar och statistik. Det är inte bara ABF, NBV, Sensus, Medborgarskolan, Bilda, Studiefrämjandet, Vuxenskolan och andra namn i en Excelfil. Folkbildning är en människa som vågar ställa sin första fråga. Det är en ung person som hittar sin röst i en skrivarcirkel. Det är en pensionär som lär sig svenska för att kunna säga ”Jag älskar dig” till sitt barnbarn.
Det är demokratins vardagsrum, där samtal får ta tid och det finns plats för alla.
Och vet ni? Det fungerar. Folkbildningen fungerar. Därför är det så farligt att den nu monteras ned, för när folkbildningen rivs ned breder tystnaden ut sig. Polariseringen växer, utanförskapet tar ny mark, samtalen tystnar, människors möjligheter krymper och framtidstron försvagas.
De här neddragningarna är inte bara siffror. De är berättelser. Jag har sett kartan över nedläggningar och nedskärningar. Den är framtagen av studieförbunden själva. Den visar inte bara tomma lokaler; den visar tomrum i människors liv.
Regeringens massiva nedskärningspolitik får konsekvenser. En hel cirkelverksamhet i Ronneby är nedlagd. En förening i Överkalix kan inte längre hålla sina möten. En musikstudio i Malmö har inte längre råd att hålla öppet. Det är konkreta konsekvenser som slår mot små orter, mot förorter och mot civilsamhällets infrastruktur.
Jag säger det tydligt: När regeringen drar undan mattan för folkbildningen drar man undan grunden för demokrati, kultur, språk och delaktighet.
Fru ålderspresident! Det här är inte en fråga om vänster eller höger. Det är en fråga om vilka vi är som samhälle. Vill vi bygga ett Sverige där människor får växa oavsett ålder, bakgrund eller utbildning? Vill vi ha ett land där nyfikenheten lever, där samtalet lever, där demokratin lever?
Då måste vi säga något nu. Vi måste säga att det är nog med nedskärningar och nog med nedmontering. Folkbildning är inte ett särintresse. Det är ett samhällsintresse som kräver långsiktighet, tillit och finansiering.
Låt mig fortsätta med en bild. På en liten ort i ett litet rum, kanske i en gammal skola eller ett bibliotek, sitter just nu en kvinna och lär sig läsa. Hon har inte haft den möjligheten tidigare. Det är hennes första bok, hennes första steg. Ingen kamera är där. Inga applåder hörs. Men det är där det börjar. Demokratin börjar där. Människans upprättelse börjar där.
Låt oss inte släcka det ljuset. Låt oss stå upp för folkbildningen.
Fru ålderspresident! Nu har jag använt halva min tid, och det finns mycket mer att säga. Men jag har inte skrivit någonting mer, så jag ska fortsätta utan manus. Jag skrev ett tal om det jag ville ha sagt. Detta är någonting som berör mig och oss alla i det här landet, i själen. Det är inte bara någonting vi debatterar här i talarstolen i dag utan någonting vi ser i verkligheten. Jag har själv varit ute och träffat studieförbund och folkhögskolor och sett hur verkligheten blivit helt annorlunda för dem jämfört med för bara några år sedan.
Jag skrev på sociala medier om det som har hänt med replokaler runt om i Sverige. Många läggs ned på grund av nedskärningar inom studieförbunden. Man räknar med att ungefär en tredjedel av replokalerna håller på att försvinna på grund av nedskärningarna. Många människor har kontaktat mig sedan i tisdags när vi debatterade detta.
En lärare berättade att man i en kommun i Skåne blivit så inspirerad av regeringens nedskärningar att man valde att skära ned sin egen folkbildningsbudget också. Tidigare hade man haft sammanlagt 500 timmar ungdomsverksamhet i veckan. Massor med ungdomar hade haft fritidsgårdar, aktiviteter, replokaler och annat som de kunnat gå till. Allt sopades undan i ett svep. De fick inget statligt stöd och inget kommunalt stöd. De studieförbund som fanns kvar hade helt enkelt inte möjlighet att ha verksamhet. Poliser, trygghetsvärdar och vaktbolag i den kommunen säger att de har märkt jättestor skillnad före och efter det här. Det är bara ett exempel.
De senaste dagarna har många som hållit i fritidsgårdar, replokaler och liknande verksamheter hört av sig till mig. De vittnar om att många ungdomar brukade vara på de fritidsgårdar som nu har försvunnit på grund av nedskärningarna. Det blev inte så mycket bus på kvällarna. Det blev inte lika mycket droger. I många fall blev det inte alls några droger.
Många unga beskriver att de var på rätt sida tack vare verksamheterna i områdena där de bor. En av dem skrev till mig med väldigt mycket känslor att två ungdomar som brukade vara i en replokal som lagts ned på grund av nedskärningarna har blivit skjutna. Han trodde aldrig att de skulle hamna i klistret eller ha något som helst problem. Han trodde att de hade en helt annan framtid. Men konsekvensen av nedskärningarna kan till och med vara förlusten av människors liv. Jag hade inte tagit upp det annars, för jag kände inte till det. Men en fritidsledare ute i en kommun hörde alltså av sig för att han ville att vi skulle vittna om just detta.
Jag tycker att det kan låta poetiskt när man pratar om studieförbund och folkbildning och hur mycket det betyder för oss människor att kunna lära genom hela livet. Men det som händer är också ren verklighet. Det här är allvarligt.
Att man skär ned en tredjedel av folkbildningsbidragen till studieförbunden får såklart konsekvenser. Det får konsekvenser för studieförbunden, men framför allt för människor runt om i landet. Jag läste ett inlägg från Synskadades Riksförbund som beskrev hur deras verksamhet var en av dem som först slogs ut på grund av nedskärningarna på folkbildningen. Den verksamheten kostar nämligen mer pengar än ordinarie verksamhet. Det krävs mer resurser att ha studieförbundsverksamhet för dem som har ett handikapp eller någon funktionsvariation.
Nedskärningarna har slagit stenhårt mot människor som bor på landsbygden och människor som redan hade svårt att få tillgång till bildning och möjligheter. Det gör ont i hjärtat att se. Jag får dagligen mejl och samtal från människor runt om i landet som är oroliga.
Jag skulle verkligen vilja vädja till de borgerliga partierna KD, L, SD och M att stoppa det här. Stoppa nedskärningarna! Ni ser konsekvenserna. Ni kan också gå in på Nedskärningskartan. Ni kan googla konsekvenserna av nedskärningarna och se vad som händer. Se vad ni gör med Sverige, och ta det på allvar! Tänk på våra barn! Tänk på våra barnbarn och den framtid vi står inför!
Det pratas mycket om ordning och reda i samhället, men då ska man också satsa på ordning och reda. Man ska satsa, och man ska tro på människor. Med de orden vill jag uppmana till fortsatt diskussion och till förändring från regeringens sida.
(Applåder)